(s) tystare om Saab

Ekot (med flera) rapporterar att februari slog rekord i antalet varsel för månaden, 16 000. Med andra ord smörgåsbord för oppositionen att pumpa ut mer eller mindre populistiska (och i vissa fall realistiska) förslag.

Socialdemokraterna låter i ett ovanligt informativt pressmeddelande meddela vad man skulle ha gjort om man suttit i regeringen, istället för den passiva Alliansen. Bland annat vill man se fler utbildningsplatser, vettigare verktyg till Arbetsförmedlingen, och 10 miljarder till kommuner och landsting. Miljöpartiet å sin sida släppte en promemoria i vilken man bland annat vill ge 24 miljarder till spårvägar i storstäderna (under de kommande 15 åren). Det känns som att det rör på sig, som att oppositionen gått från att bara gnälla på regeringens passivitet, till att vissa eget initiativ.

Därför är det motiverat att fråga sig varför man inte går ut tillsammans? Okej, arbetsgrupperna har bara börjat prata, men vore det inte lite smartare att i en så exceptionell situation som Sverige och världen befinner sig i, sätta sig ner på högsta partinivå och formulera sig? När det inte görs syns det mycket tydligt var man inte är överens. Socialdemokraterna vill fortfarande få ut de 28 miljarderna som lovats i stöd till fordonsindustrin av regeringen, medan miljöpartiet

anser att staten bör vara motor i att driva på en fordonsutveckling som leder till klimatsmarta transporter. Att resa tillsammans istället för en och en i en bil är oslagbart för att nå det målet.

Miljöpartiet menar svensk personbilstillverkning är beroende av hushållens konsumtion, har en osäker framtid, lider av överetablering, är i stort behov av lån och stöd, samt saknar attraktiva produkter. Miljöpartiet har givetvis helt rätt. Socialdemokraterna å sin sida verkar inte veta riktigt vad man tycker, det har varit väldigt lite Saab-retorik de senaste dagarna. Man skriver dock i ett annat pressmeddelande att regeringen missar chansen att ställa om med gröna jobb. Tyvärr saknar detta pressmeddelande den tydlighet som finns i det som skickades en dryg timma tidigare.

Coacher för miljoner eller miljarder?

Ibland blir det så fel. Läser i ett reportage i Dagens Arbete att ett gäng grafiker som blivit arbetslösa efter en konkurs har fått praktikplats genom en AMS-åtgärd. Låter ju bra, tills jag läser vidare och inser att det nya företaget köpt konkursbolagets inventarier, och producerar samma varor. Efter ett halvt livs anställning har folk nu blivit praktikanter, till och med sista april. Praktiklönen motsvarar a-kassa.

Denna något kreativa men helt orimliga lösning på ett lokalt arbetslöshetsproblem är dock ingenting i jämförelse med regeringens 2,9 miljarder-satsning på statliga jobbcoacher. Coacherna ska jobba ett par tre månader, och man kan stilla fråga sig vilka jobb de ska coacha in folk på, och om det inte fanns något annat vi kunde lägga pengarna på. Socialdemokraterna å sin sida ville i höstas också satsa på jobbcoacher. Dock bara till en kostnad på 100 miljoner. Regeringen och oppositionen har uppenbart helt olika tilltro till hur många jobb arbetsmarknaden kommer trolla fram, som arbetslösa kan coachas till, inom en nära framtid. Och då har regeringen ändå sagt att det blir två skitår.

Noterar för övrigt med glädje att Arbetarens ledarskribent Rebecka Bohlin inte vill rädda Saab, utan föreslår att företaget istället köps av Vattenfall, och börjar bygga vindkraft. Ännu mer inspirerande är att det tydligen dessutom är praktiskt genomförbart, om än inte helt lätt. Politiker med visioner, please stand up.

Miljöpartiet loves Saab

Nu går även mijöpartiet ut och säger att jobben på Saab måste räddas för skattebetalarnas skull. Det är kanske inte så viktigt i sak egentligen, mer komiskt kanske. Det intressanta är att miljöpartiet verkar mena allvar med att man (på gott och ont) vill lära sig mer om storskalig arbetsmarknadspolitik. Möte på LO, tätare samtal på Bommersvik, fler vänskapsband mellan mijöpartister och socialdemokrater. Så beter sig ett parti som vill ha makt. Det är bra.

IF Metall och ca$hen?

Tycker att Expressens ledarsida bjuder på finanskrisens absolut roligaste kommentar när man föreslår att IF Metall borde köpa Saab. Pekar på orimligheten i hela diskussionen.

Industripolitiskt haveri

Jag är inte nationalekonom, särskilt kunnig inom industriell ekonomi, eller fordonsbranschanalytiker. Jag har inte jobbat med att smörja de viktiga kugghjul som får stat och näringsliv att samsas och samverka för allas bästa. Jag har aldrig varit statsråd eller VD. Men jag känner ändå att den stora undran jag känner inför stora delar av den svenska vänstern i frågan om Saab, är befogad.

Vänsterpartiet skriker att vi måste rädda Saab. Socialdemokraterna vill se politiskt ledarskap, vilket verkar betyda att Saab ska räddas, eftersom den härliga kompetens som finns där tydligen borde göra Sverige ledande på miljöbilar (i framtiden). Många till vänster jag springer på eller umgås med betonar hela tiden att industrin är basen, Saab hänger samman men stora delar av industrin, faller Saab faller följaktligen stora delar av industrin.

Jag förstår det, men för bövelen, företaget går ju inte med vinst. Att fortsätta lägga ner stora mängder energi, politiskt kapital, pengar och vilja, på att rädda något som aldrig verkar ha varit en hållbar affärsidé, går inte. Det vänder inte för Saab bara för att vi vill att det ska ordna sig, särskilt inte när bilar från Europa inte verkar vara det folk vill ha. Och ja, det blir antagligen helt sjukt jobbigt att hantera både för det politiska kapitalet och kommunernas ekonomier, men det framstår som det enda alternativet om vi ska ha en jobbpolitik med någon sorts horisont.

Som Björn Elmbrant påpekar i Dagens Arena har regeringen tyvärr inte heller några egentliga visioner för svensk industri. Det ger oss en situation där oppositionen vill bakåt och regeringen inte vill någonstans. Eller så kan jag ha fel, jag är ju ingen expert. Men vänstern, I ask you, finns det verkligen inga andra metoder alls om vi vill bevara svensk industrikompetens?