Ordningsmaktsdilemma

Ordningsmaktens omdiskuterade insats i samband med den årliga uppvisningen i hur man bäst missbrukar yttrande- och mötesfriheten, i Salem i december förra året, har lett till ett 20-tal anmälningar mot poliser. Åklagare Kay Engfeldt har ett par snåriga månader av utredningsarbete framför sig:

Det är ett svårutrett ärende både för att det är många poliser inblandade i beslutsfattandet och för att det finns en inbyggd motsättning mellan polisens skyldighet att upprätthålla ordningen och samtidigt skydda demonstrationsrätten.

Det är svårt att neka till att motdemonstranterna i Salem inte på något sätt utgjorde en säkerhetsrisk. Trots fina idéer om alla människors lika värde i ryggen har demonstrationerna ett rätt dassigt track record med våld och skadegörelse bakom sig, år efter år. Precis som ordningsmakten har ett rätt dassigt track record när det gäller med vilka metoder man upprätthåller ordningen, ända sedan reclaimfesten på Götgatspuckeln 1999.

Bland antirasister hävdar man regelbundet att ett par vandalers gärningar inte kollektivt ska få bestraffa en rörelse (även om vissa till och med försvarar mordbrand och mordförsök). Makthavare inom ordningsmakten pratar gärna om att det finns ”ett par enstaka rötägg” inom en annars god och samhällstjänande poliskår (även om vissa poliser som bekant tycker det är rätt att sparka på barn).

Sannolikt har båda sidor rätt. Jag har motdemonstrerat vid ett antal tillfällen, och stött på både civiliserade och ociviliserade aktörer på båda sidor (med den gemensamma nämnaren testosteron och adrenalin). Det komplicerar situationen, eftersom allas version av vad som hänt kan göras till giltig, inte minst inför kollegor/medaktivister. Kay Engfeldt kommer alltså komma fram till både rätt och fel slutsatser, vad han än gör.

Oavsett utgången kvarstår grundproblemet: Vad är viktigast, demonstrationsrätten eller den allmäna ordningen? Just nu tycks den allmäna ordningen ha något starkare stöd, men samtidigt är människor i regel mycket positivt inställda till civil olydnad som utförs av organisationer typ Greenpeace. Med andra ord, det tycks vara okej att bryta mot lagar om man gör det med tydliga syften, med konkreta mål, med camp och stil, utan att planlöst förstöra, hota och misshandla.

Så tycker även jag. Dessutom kan det noteras att ordningsmakten sällan nyttjar våldsmonopolet mot Greenpeace et. al. Det känns med andra ord som att det gäller att vara lite smart: Utan ordning (laglig eller olaglig) och öppenhet blir det sällan särskilt mycket demonstrerande och åsiktsförfäktande. Det blir istället rubriker om vem som kastade första stenen, och machomän som borde hålla sig till sandsäcken får julafton. Inte riktigt lika bra, kanske.

Annonser

Etiketter: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: