Varför är värnplikt vänster?

Jag försöker förstå rubriken ”Rädda värnplikten!”, vilken pryder ett pressmeddelande från vänsterpartiet som skickades ut i eftermiddags, som reaktion på regeringens nattmanglade försvarspolitik. Regeringen ser det som en nödvändighet att för att den nya organisationen avskaffa värnplikten, och istället ha stående bataljoner och kontrakterade soldater. Vänsterpartiet är helt uppenbart av en annan åsikt.

Men varför? Vad menas? Frågan är förstås oerhört komplex, men symbolvärdet i just värnplikten är ändå värt att diskutera (tycker i alla fall vänsterpartiet), så jag ska ge mig på ett försök. Varför är värnplikt vänsterpolitik? Vänsterpartiet presenterar följande argument:

  • Värnplikt är en tradition
  • Hemvärnet försvagas
  • 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO

Socialdemokraterna är inte heller glada, och presenterar följande argument under rubriken Regeringen bryter svensk försvarstratidion:

  • Värnplikt är en tradition
  • 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO
  • Utan värnplikt finns det ingen folklig förankring av försvaret

Traditioner är ju fint, men när de är så urholkade och parodiska i sig själva som värnplikten, känner jag inte att det argumentet säger mig så mycket. Att en ny försvarspolitik tar oss närmare NATO är både möjligt och (med sittande regering) troligt, men att det finns ett samband med huruvida vi har värnplikt eller inte känns tveksamt. Hemvärnets framtid, roll och nytta känns svår att bedöma utifrån pressmeddelande-krig, men jag kan inte tänka mig att frivilligkårer skulle vara beroende av att unga män (och kvinnor?) tvingas göra värnplikt?

NATO-motsånd är förstås en vänsterposition, men vår ”alliansfrihet” har väl försvarats av politisk vilja, inte av att massa unga män årligen skickas till Näsby Park för att mönstra, och sedan till Boden för att lära sig morsekod? Om det nu inte finns ett samband mellan värnplikt och vem man röstar på (någon som vet?).

Kvar finns den folkliga förankringen. Åtta socialdemokrater skrev i en motion i höstas apropå folklig förankring att

Försvarsmaktens anställda ska representera hela samhällets sammansättning vad gäller kön, etnicitet och sexuell läggning. Så är inte fallet i dag. På orter utan förband är det i dag mycket få som gör värnplikten. De minskade värnpliktskullarna innebär att färre får insyn i Försvarsmakten och att förståelsen för dess uppgift riskerar att minska i samhället.

Det är alltså viktigt att försvaret representerar hela samhället. Känns vänster. Men i en sådan ambition finns ju en inneboende mycket stor risk för att det där tvärsnittet inte kan eller vill lära sig skjuta med pansarskott, vilket motionsförfattarna själva påpekar. För att få en representation måste rimligtvis alla i mönstringsålder kartläggas och väljas ut. Jag vet inte, men det känns kanske inte jättevänster att konstatera ”Okej, vi behöver öka kvoterna av nigerianskättade, synskadade och transvestiter. Vi lottar från listan och ringer in dem!” Visst, raljant, men hur ska det gå till då?

För övrigt: Dagens Konflikt twittrade mig och menade att ”den demokrati vi ändå har blir så mycket tryggare backat av ett folkförsvar”. Jag vet inte, men jag känner inte att min misslyckade mönstring har gjort mig mindre benägen att försvara våra grundlagar, och jag tror inte heller att min pappa just på grund av utförd värnplikt är mer benägen. Vad menas?

Annonser

Etiketter: , , , , ,

14 svar to “Varför är värnplikt vänster?”

  1. Hofverberg Says:

    Följande menas:

    Strukturella och institutionella förhållanden formar våra åsikter och sympatier. Säkert känner du igen resonemangen från t ex den utmärkta lilla stridsskriften ”Åtta år med Reinfeldt” som gavs ut av bland annat Daniel Suhonen och Stefan Carlén inför valet 06. Här menade man att alliansens kommande reformer skulle komma att riva upp intressepakten mellan arbetarklass och tjänstmän som arbetarrörelsen skapat där den stora majoriteten tjänar på vänsterpolitik. Genom att urholka välfärden och försäkringssystemet bänder man loss tjänstemännen och ”förborgerligar” gruppen, och skapar således ett annat ideologisk klimat där andra politiska lösningar kan saluföras och få gehör.

    Så, tänk dig samma resonemang men nu applicerat på försvarspolitiken. Ett försvar som består av hela folket kan alls inte lika lättvindigt skickas iväg på imperialistiska äventyr som ett yrkesförsvar. Den folkliga förankringen utgör ett institutionellt hinder också för krigsvilliga regeringar. Kort sagt, det vi alla deltar i blir politik i en verklig mening, istället för abstrakta värderingsfrågor. Den politiska vilja som ska försvara vår alliansfrihet har alltså i viss mån skapats av försvarets folkliga förankring. Därmed inte sagt att det är omöjligt att skicka iväg ett folkförsvar på invasionskrigföring (Se Danmark), men det är ett hinder, liksom ett starkt fack är ett hinder för en regering som vill attackera löntagarna.

    Angående mitt resonemang på twitter så gäller i stort sett samma sak där. Hur avlägset det än känns med en fascistisk statskupp så utgör en stark och folklig militärmakt en demokratisk försvarslinje. Antingen har man sin egen militär eller någon annans, som nån en gång skrev(-ish). Att du och din pappa inte blivit berörda av er tid i försvarsmakten är irrelevant, det vore som att hänga läpp över att LO-medlemskap inte per automatik leder till socialistisk frälsning. Det är det övergripande, strukturella fenomenet vi är ute efter. Starka kollektiv, ju.

    Sen så är jag fullt medveten om att dagens värnplikt är ett skämt, volymmässigt. Den bör genast öka markant för att vi återigen ska kunna tala om ett folkförsvar.

    Men, andra har sagt det bättre. Läs gärna Mias gamla text på DK:

    http://www.dagenskonflikt.se/mia/bring-the-war-home/

    Mvh/M

  2. Victor Bernhardtz Says:

    Fint svar! Men jag undrar:

    >> Vad händer om (när) kulturen inom den försvarsmakt inom vilket detta kollektiv ska bli starka, präglas av stridshets?
    >> Hur bevisar eller motbevisar man teorin om folkförsvar som krigsprevention?
    >> Hur ska vi betala för att markant öka volymen?
    >> Hur säkerställer vi att alla grupper är representerade utan att behöva åsikts- och etnicitetsregistrera de presumtiva rekryterna?
    >> Vad ska straffet vara för den som inte vill göra värnplikt?

  3. Hofverberg Says:

    Tack för det

    1. Ett stort försvar innebär ju många intressenter och därmed stor insyn. Whistleblowers, starkt värnpliktsråd, politiskt styrd officersutbildning, etc, etc. Hur styr vi andra offentliga verksamheter idag? Mål, uppföljning, kvalitetsanalyser, etc.

    2. Jag förstår vad du är ute efter, och vet inte svaret.

    3. Nedbantningen av försvaret är ju en del av den nyliberala process som ägt rum sedan 80-talet där det offentliga fått ge vika för det privata. En finansiering av ett sådant stort åtagande kan säkert inte ske utan att vi vänder hela den tendensen och återigen ser till att det gemensamma får de resurser som behövs. För det behövs en större progressivitet i beskattningen. Ett snabbt svar hade varit: ”Vi gör återställare på samtliga av alliansens skattesänkningar” men eftersom det här knappast är det enda området som behöver resurser, ej heller det mest prioriterade, så avstod jag det.

    4. En tillräcklig volym gör att den typen av åtgärder blir onödiga.

    5. Beats me.

  4. Victor Bernhardtz Says:

    1. Vet inte om andra offentliga verksamheter går att översätta till en situation som per definition är militärisk. Plus att många offentliga verksamheter inte funkar som vi vill..

    2. Synd, det är ju själva kärnan i den här debatten.

    3. Jag tänker att varje skattekrona spenderad på vapen, tanks, stridspittars egon och JAS-plan är en skattekrona tagen från välfärden, oavsett hur litet eller stort skatteuttag vi har.

    4. Du menar att maktordningar i samhället inte kommer skapa samma skeva rekytering som alltid funnits, bara vi har ett större mängd värnpliktiga? Jag tycker det låter som önsketänkande.

    5. We have a problem then.

  5. Hofverberg Says:

    1. Nej, men jag tror inte att den är så annorlunda som vi vill tro heller. Nån med erfarenhet kan säkert uttala sig.

    2. För att förtydliga. Folkförsvar som krigsprevention vet inte jag, men säkert nån annan, hur man bevisar. Däremot kan man säkert visa attityder över tid hos folkförsvars-befolkningen gentemot krigsföretag och jämföra med länder med yrkesförsvar. Förstås, med samma metodproblematik som all internationell jämförelse för med sig i liknande frågor. Men å andra sidan gäller det för den motsatta åsikten också.

    3. Utgifterna hör samman och det är ett misstag att ställa dem mot varandra. Vi hade stark välfärd och ett oerhört starkt folkförsvar under 50-70-talet, nu har vi försvagat båda. Connection? Återigen, antingen har man sin egen armé, eller någon annans.

    4. Den bästa mångfaldsåtgärden i högskolan utgjordes av 50%-målet, i jämförelse med det hamnar alla övriga riktade åtgärder mot diverse underrepresenterade grupper i skuggan. Stort intag gör att problemet med skev rekrytering minskar. Om det behövs verktyg utöver det så går det säkert att fixa, det ser jag som ett litet problem i sammanhanget.

    5. Hehe, nä. Om man totalvägrar all tjänstgöring, då även det civila försvaret så är det rimligt med ett straff. Är inte hundra på dagens straffsatser men det handlar väl om en eller två år. Funkar.

  6. Victor Bernhardtz Says:

    1. Jag vill hävda att militären präglas av (nödvändig) hierarki, ojämnt fördelad makt samt ett ständigt använvade av vapen, gör försvaret mycket olikt resten av samhället.

    2. Vårt ”folkförsvar” har väl isåfall bidragit till social acceptans för svensk vapenindustri, med andra ord acceptans för att delar av vår välfärd bygger på att vi säljer produkter som andra människor använder för att döda. Fresh. Sen känns det inte helt trovärdigt att du först hävdar en teori starkt, sen erkänner att du inte har något stöd för den. Menmen, någon annan kanske upplyser oss snart.

    3. Nej, jag tycker inte det finns en naturlig koppling. Och på 70-talet visade sig vårt välfärdsbygge ha problem, det var som bekant ingen perfekt lösning direkt. Sen undrar jag varför länder som legat i fred med varandra under lång tid inte kan ha en gemensam armé? Varför är det så viktigt med en svensk armé?

    4. Men åter igen, kan du jämföra en frivillig utbildning, som är vägen till en bättre framtid (förhoppningsvis) med att tvingas umgås med stridspittar till befäl i snöstorm? I think not. Det finns en anledning till att många av de som mönstrar inte är direkt entusiastiska.

    5. Måste säga att tanken på att fängsla medborgare som vägrar ställa upp på en militär plikt staten kräver av dem är helt sjuk.

  7. Anders Eriksson Says:

    Okej, jag ska försöka ge mig på det utlovade svaret på ditt inlägg.

    För det första är det viktigt att påpeka några saker. Att Vänsterpartiet gör värnplikten till huvudsaken i kritiken av regeringens försvarspolitik, är naturligtvis en svaghet för (v). Det blir liksom ganska futtigt, i jämförelse med annat. Det andra jag vill påpeka är att jag håller med Anders Karlsson om att regeringens politik leder till ett närmande till Nato, men jag, och jag tror inte heller att det är det han menar, tror inte att det beror på den avskaffade värnplikten.

    Och så två principiella ställningstaganden att börja i. För det första tror jag att det är nödvändigt med en militär förmåga, i försvaret av landet. Och, vilket följer på det, jag tror att det nationella oberoendet är värt att försvara som ett led i försvaret av demokratin.

    Är värnplikt i sig vänster? Nej, det är det inte. Bör vänstern vara för ett försvar baserat på värnplikt? Ja, det bör den. Till det finns det flera skäl.

    Går vi riktigt långt tillbaka, eller snarare till de första åren på det förra seklet, finns det tydliga band mellan demokratiseringen av samhället och införandet av en allmän värnplikt. Att införa värnplikt sågs av arbetarrörelsen, och liberalerna, som ett sätt att hålla konservativa och reaktionära krafter i schack, och som ett sätt för arbetarklassen att så att säga inkluderades i samhället fullt ut.

    När väl värnplikten infördes, föregick den demokratiseringen av samhället men blev pådrivande för den processen. Arbetarklassens män kunde enkelt göra gällande att om de skulle offra sina liv för landets oberoende, skulle de banne mig få vara med och forma det genom demokratiskt deltagande också. Det här är en argumentation som kanske känns långsökt idag, men jag tror att den är relevant att ha som bakgrund.

    Det brukar sägas att försvaret av landet är för viktigt att överlåta till experter, och det är här jag ser relevansen. För att försvaret av landets frihet och oberoende, och därmed demokratin och de värden vi förknippar med vårt samhällssystem, ska bli något som är relevant för samtliga är det viktigt att de väpnade styrkorna inte blir något som alieneras från folk i allmänhet, utan att det blir en integrerad del av samhället. Därför är värnplikten värd att försvara. Och därför finns det även en poäng i att Försvarsmakten inte centreras geografiskt, utan att den finns representerad på flera platser i landet.

    Värnpliktsförsvaret huvudsyfte har alltid varit försvaret av det egna landet, av den territoriella integriteten. Det senaste decenniet har man allt mer betonat Försvarsmaktens internationella uppgifter. Det är, delvis, bra. Jag tycker det är viktigt att Sverige bidrar till fred och stabilitet även i vår omvärld. Men det har, hittills, funnits strukturella hinder för detta, vilket gjort att det inte varit lätt för riksdag och regering att skicka ut svenska killar och tjejer hur som helst, där har värnplikten varit viktig. Och värd att försvara. Regeringens proposition innebär fler stående förband, och fler kontrakterade förband med hög beredskap. Båda förändringarna gör att det blir lättare att skicka ut svensk trupp. Det, tillsammans med att vi mer och mer pratar om att vi måste kunna delta i fredsframtvingande insatser högt upp på konfliktskalan. Svensk trupp skall alltså, för första gången på 200 år, användas offensivt. Avskaffandet av värnplikten är en förutsättning för detta.

    Tror jag nöjer mig där, så länge. Det finns en del i diskussionen ni haft i kommentarsfältet jag skulle vilja haka på, men det får bli senare.

  8. Victor Bernhardtz Says:

    Anders, välformulerat svar! Toppen tack. Men jag är inte helt övertygad.

    Först undrar jag kort vad man ska göra med de som inte vill göra värnplikt, trots att ”tanken är god”. Det känns lite som en knäckfråga.

    Sen är visserligen avskaffandet av värnplikten en öppning till att besluta om svensk trupp i offensiva insatser, men är kopplingen automatisk? Om folket väljer en riksdag som vill ha svenska soldater i offensiva insatser borde det väl bli så, även om vi tycker det är fel, tänker jag.

    När det gäller försvaret av det egna landet tror jag att Europa kommit till ett läge där vi faktiskt kan hjälpa till att försvara varandra, och bör göra det. Jag ser inga praktiska hinder, möjligen teoretiska, men jag får inte ihop dem med verkligheten.

    Väpnade styrkor tror jag alltid kommer vara lika alienerade från folket som andra vapenbärande grupper, typ poliser. Är det inte bättre då att göra försvarsmakten lika attraktiv som möjligt, så att människor från alla samhällsgrupper vill vara en del av den, ungefär som polisen försöker och på vissa håll lyckats bra med?

    Diskussionen fortsätter, vi har hela helgen på oss!

  9. Anders Eriksson Says:

    Nej, kopplingen är inte automatiskt. Det är få processer som per automatik leder någonvart, utan att det drivs på av politiska intressen. Jag vet att den oinskränkta folksuveräniteten som princip är en vänsterståndpunkt, men jag tror att det kan vara på sin plats med en del checks and balances här och var. Trots allt.

    För att exemplifiera. Under våren kommer den svenska flottan att skicka två – eller tre, minns inte riktigt – fartyg till Afrikas horn för att bland annat ge skydd åt humanitära insatser mot de pirater som härjar farvattnen utanför främst Somalia. Det är en insats som jag, åtminstone utifrån vad jag känner till idag, tycker känns rimlig. Det är en insats som det fattades beslut om i höstas, men det är först nu som fartygen och sjömännen kan åka ner. Det är klart att det finns ett otal faktorer som gjort att det dragit ut på tiden, men jag tror att en bidragande orsak har varit att vi inte har helt stående förband med en beredskapsgrad att på bara några dagar åka långt utanför landets gränser för olika typer av insatser.

    Och det här då en insats jag är positivt inställd till. Den grundläggande strukturen tvingar fram en betänketid hos våra beslutsfattare, som gör att de – förhoppningsvis – inte skickar ut svenska män och kvinnor på diverse imperialistiska äventyr. Inget i detta är förutbestämt, det går naturligtvis även att skicka ut värnpliktiga med kort varsel, men det är svårare och får större politiska konsekvenser. Vilket ju Mia är inne på i den artikel Martin hänvisar till här ovan.

    Innan diskussionen om ett gemensamt, europeiskt försvar kan fördjupas ytterligare måste det finnas reella möjligheter till ansvarsutkrävande på den europeiska nivån. Och det finns det inte idag, varför jag i nuläget är motståndare till militariseirngen av EU-projektet.

    Försvarsmakten kommer över tid att kräva en betydligt större numerär bemanning än Polisen någonsin kommer att kräva. I ett läge där det finns en mer reell hotbild mot det nationella oberoendet, kommer det att krävas möjlighet att mobilisera i omfattningen hundratusentals och då kvittar det hur bra villkor det är för de som frivilligt enrolleras i de väpnade styrkorna. Det är en aspekt av det hela. På kort sikt finns det en enorm risk att det blir konjunkturberoende hur väl Försvarsmakten lyckas med sin personalförsörjning, vilket internationella erfarenheter visar.

    Och ärligt talat så har ju faktiskt inte polisen lyckats särskilt bra med att diversifiera sin personalsammansättning.

  10. Victor Bernhardtz Says:

    Jag har ändå svårt för ett system där förvaltningstekniska (i brist på bättre begrepp..) detaljer (här: värnplikten) står i vägen för vissa typer av politiska beslut. Blir svårt att ta ansvar för sina politiska beslut som regering då, känns det som.

    Intressant synpunkt om ansvarsutkrävande och militarisering av EU-projektet, men motfrågan blir ju var gränsen för ”reella möjligheter” går, och hur nära vi ligger den i Sverige? Men visst, du har en poäng.

    När kommer det här reella hotet bli verklighet? Jag hänger inte med i resonemanget. Vilka internationella erfarenheter syftar du på?

    Att polisen lyckats mindre bra på sina håll är sant, det har jag alltid sagt, men vad är det ett argument för, eller emot?

    Och du svarade inte på vad man ska göra med de som vill vägra värnplikt?

  11. Anders Eriksson Says:

    Man kan väl säga att jag i och med den borgerliga regeringen blivit mer positivt inställd till ”förvaltningstekniska detaljer” som hinder för, eller mot, viss politisk maktutövning. Även om jag som princip tycker att folksuveräniteten ska vara vägledande i konstitutionella frågor.

    Visst, ansvarsutkrävandet i Sverige är inte jättekraftigt heller, men det existerar i alla fall. Om en regering för en politik som av en majoritet uppfattas som dålig eller till och med motbjudande, kommer den inte att få sitta kvar i nästkommande val. Den typen av kopplingar mellan modborgarens röst och EU:s politiska ledning finns inte idag. Främst för att valen till EUP inte är europeiska, utan nationella, och för att unionen inte är parlamentariskt uppbyggd. Men det är en annan diskussion.

    Det går ju inte att diskutera hotbilder som abstraktioner. Den finns inte idag, den bedömdes finnas under Kalla Kriget (något man förvisso, så här med facit i hand, kan ifrågasätta). Men jag tror inte att det är rimligt att ha ett snävt här och nu-perspektiv i diskussionen, utan att det måste finnas en beredskap för att i framtiden kunna göra omfattningen större eller mindre, beroende på hotbild, relativt snabbt. Det som brukar kallas för återtagning. Och ur det perspektivet tror jag det är dumt att inte tillämpa plikten, ens när den inte bedöms behövas.

    Det finns en massa internationella erfarenheter att lära av. USA och UK är väl de tydligaste exemplen, men även Holland och Frankrike har haft enorma problem med bemanningen sedan de avvecklade pliktförsvaret. Inte minst med ”kvaliteten” på de som sökt sig till de väpnade styrkorna, i form av grundläggande värderingar och så.

    Polisen visar ju på svårigheter med att rekrytera ”rätt” typ av människor. Vilket förstärks i Försvarsmakten, i och med det enormt mycket större rekryteringsbehovet.

    Och jag har faktiskt inget enkelt svar på vad man ska göra med de som vägrar göra värnplikt. Rätten att vara vapenfri skall vara grundmurad, och helt och håller ovillkorad. Att, som idag, fängsla folk för brott mot totalförsvarsplikten känns överdrivet, särskilt ställt mot mängden som faktiskt kallas in, men jag är inte främmande för någon form av vites-utkrävande eller liknande.

  12. Victor Bernhardtz Says:

    Kan man summa summarum säga att du tycker det är viktigt att ha en hög beredskap i ett nationellt försvar lite oavsett, och att du menar att värnplikten är det bästa sättet att nå dit?

    Om polisen och försvarsmakten inte kan rekrytera rätt typ av folk är det väl polisen och försvarsmakten det är fel på, inte de som letar jobb eller mönstrar?

    Straffdiskussionen är väl lite vid sidan av, men jag tänker att det är supercrazy att bötfälla eller fängsla medborgare som inte ställer upp på att delta i aktiviteter som i förlängningen leder till död, genom konfliktinsatser och/eller vapenindustri.

  13. Anders Eriksson Says:

    Nja, det är inte nödvändigt att hela tiden ha jättehög beredskap (vilket ju regeringen nu försöker göra gällande att man ska, huvuddelen av insatsorganisationen ska ha en beredskapanivå på typ en vecka enligt propositionen). Däremot tycker jag att det är viktigt att kunna anpassa beredskapen, och försvarsförmågan, beroende på hotbild. Och värnplikten är ett viktigt redskap för det. Och de mer principiella resonemangen har jag ju ovan.

    Den som ”inte ställer upp på att delta i aktiviteter som i förlängningen leder till död”, har – och skall ha – rätt att vara vapenfria. En rätt som måste vara absolut och ovillkorad.

    Känns inte som att jag riktigt lyckats övertygad dig om den grundläggande frågeställningen, nämligen att vänstern bör försvara värnplikten som princip. Och det är väl ungefär dit man måste koka ner den här typen av frågeställningar, till de principiella grunderna. Jag hävdar att det är nödvändigt med en militär förmåga, för att kunna försvara vår nationella självständighet och därmed vårt demokratiska system, och jag är övertygad om att värnplikten är det viktigaste sättet att organisera detta försvar kring. Med demokrati följer rättigheter såväl som skyldigheter, och försvaret av densamma är en av dessa skyldigheter.

  14. Victor Bernhardtz Says:

    Nej jag är inte helt övertygad, det har du nog rätt i. Jag tycker att den grundläggande principen du förespråkar håller rätt bra i teorin, men i praktiken stöter på så många problem och samtidigt är svår att applicera på den verklighet vi befinner oss i. Dessutom tror jag inte på att vår demokrati bäst frodas eller försvaras innanför nationsgränser som försvaras med vapen, utan att andra faktorer är mycket viktigare.

    Men det här kan man ju fika om, etc. Varför inte ett samtal bland De rödgröna om vilken försvarspolitik man egentligen vill ha? Eller om det samtalet redan pågår, jobba för att debatten inte bara händer utan också syns?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: