Archive for the ‘Kultur’ Category

Cykelkulturer

20 april 2009

Ett slående inslag i Brooklyn är cyklarna. Från min utsiktsplats brandstegen, när jag blickar ut över 5th Avenue, kan jag då och då se cyklister, företrädesvis unga människor, komma åkande i klungor om 4-20 personer på BMX-cyklar. Kryssandes mellan bilister, ofta mot trafiken, i någon sorts urban anarki. Ensamma cyklister finns också, dock oftast på en fixed gear. ”Fixed gear” kan sägas vara ett samlingsnamn för cyklar på vilka man inte kan åka på frihjul (med andra ord – trampa!) och som saknar allt onödigt (stänkskärmar, lampor, bromsar). (Läs mer om fixed gear på wikpedia.)

Fixed gear börjar så sakteliga få urban cred även i Stockholm vad jag förstår. Hippt, minimalistiskt och livsfarligt. Varför inte? Annars är cykelkulturen i Sverige en rätt sömning historia känns det som, den präglas liksom inte av aktioner där cyklister åker i hundratal i rusningstrafiken för att lyfta fram alternativen. Däremot finns det tydligen ambitioner att göra cyklisterna mer konservativa, kolla in Vi som aldrig sa Sexist för analys av det senaste inom cykelmodet.

Jag tar ställning!

06 mars 2009

Till sist har jag bestämt för för att inta en benhård ställning i frågan om fildelning, spaning och filmbolagens befogenheter. Jag tycker exakt som Thomas Engström.

Kulturrådet räddar oss från borgerlig miss

26 februari 2009

Mitt i förvirringen kring konstfackskonst och kulturutredning kommer ett riktigt vettigt kulturpolitiskt beslut: Unga Klara ska bli en egen institution, i alla fall om Kulturrådet, som utrett frågan, får som man vill. (Senaste budet, från december 2008, var att Unga Klara ska slås samman med Stadsteaterns verksamhet i Skärholmen.) Det är en seger för Suzanne Osten, konstnärlig ledare sedan Unga Klara grundades 1975, som för snart ett år sedan frågade sig om Stockholms kulturborgarråd anser att Stockholm har råd med kultur.

Unga Klara är en av de viktigaste kuggarna i utvecklingen av svensk teater. Ensemblen kanske inte kommer på alla bra idéer själva, men de utvecklar det som är edge och placerar det i en professionell ram. Begreppet plantskola är uttjatat, men många går från Unga Klara till stordåd. Det är värt mycket, men inte vidare kommersiellt potent, alla gånger. Samtidigt har man modet att lägga kraft på och utveckla barnteater, den svåraste scenkonstform jag kan tänka mig.

Det är ett mysterium att Stockholm stad inte sett det som Kulturrådet identifierat på mycket kort tid, att Unga Klara är duktiga, viktiga och värda att få fortsätta som ensemble. Unga Klara och Suzanne Osten har en stark ställning inte bara inom svensk teater, utan också internationellt. Men det är klart, med en borgerlig kulturpolitik där besökssiffror är det enda kvittot på kvalité, och kommersiell potens ges ett egenvärde, blir det lätt såhär. Bra saker läggs ner. Därför känns det skönt att kulturutredningen föreslår att Kulturrådet även i framtiden har en central funktion inom svensk kulturpolitik.

Piraterna i politiken

16 februari 2009

Sitter och lyssnar på SVT 24:s direktutsändning av ljudet från rättegången mot The Pirate Bay. Det är lite förvirrat såhär i inledningen, och känns lite svårt att sammanfatta. Dessutom har de knappt börjat. Knäpper strax över till P3:s Brunchrapporten, som sänder sex timmar special om Sverige och fildelningen. Kring kl 14 ska undertecknad och SvD:s Sanna Rayman diskutera fildelningsfrågans plats i politiken.

Inför kulturutredningen

12 februari 2009

Det är inte ofta kulturpolitik debatteras på allvar. Kulturutskottet i riksdagen häcklas ofta för att vara ett slaskutskott där ledamöter som partierna inte kan placera någonstans hamnar. Det är försvinnande låg status att vara kulturpolitiker, och när inte mer än 1,3% av av statsbudgeten investeras i kultur (och ” medier, trossamfund och fritid”) är det kanske inte helt förvånande. Men nu blir det annorlunda, för en stund. Idag presenteras äntligen kulturutredningen, vars innehåll visserligen läckt som ett såll, men nu kan presenteras officiellt, vilket också gör att politiker kan reagera!

Alliansen har, med rätta, beskyllts för att sakna både gemensamma visioner och idéer kring kulturen. Ofta kommer vi inte längre än ett par slöa utspel om tv-licensen, lite ”kamp mot klottret” och ett fokus på de stora institutionerna. Jag gissar att det är kulturpolitikens låga status som gjort att Alliansens partiledare inte lyft frågan i onödan, utan sitter och väntar på utredningen, så att det i alla fall finns ett diksussionsunderlag. Slött, men de har ju i ärlighetens namn haft annat att tänka på.

De rödgröna kan inte heller sägas ha en gemensam kulturpolitik. Man är bra på att tala om för kulturarbetare att oppositionen är de enda som tar kulturen på allvar, men vad man faktiskt vill är mer oklart. Socialdemokraternas rådslag om kultur lämnade en del att önska. Visst, fina överbryggande visioner, men konkretionsnivån var låg och inte direkt nydanande. Man har lovat att till nästa partikongress leverera mer.

Vänsterpartiet har ett nytt kulturpolitiskt program på remiss, och har nog kommit längst av De rödgröna. ”Kultur handlar om makt” skriver man, och lyfter därmed fram en av sina komparativa fördelar i oppositionens regeringsalternativ. Miljöpartiets kulturpolitik förefaller vara närmast obefintlig, åtminstone lyckades den inte fångas av mitt researchsinne. Den som vet något får gärna höra av sig.

Till sist, läs Martin Ådahls tänkvärda krönika om liberal kultur i förra veckans Fokus!

Striden över på Timbro?

10 februari 2009

Bland personalen på den högerbetonade tankesmedjan Timbro har det under en tid förts en lågintensiv och rätt intern dragkamp mellan libertarianerna å ena sidan, och de kulturkonservativa å andra sidan. Frågan är om denna strid till slut är över, och de konservativa avgått med segern? Ryktet säger att ingen mindre än vår prins-in-the-making Daniel Westling bjöds in som inspirationstalare på Timbros personalfest för en dryg vecka sedan. Timbro tar sig i och med att bli polare med Westling ett steg närmare Victoria Bernadotte, och det är ju aldrig fel för dem som vill förändra Sverige.

Maggie vaknar på balkongen

02 februari 2009

Årets guldbaggebelönade dokumentär är så sjukt bra att jag typ svimmar. Maggie vaknar på balkongen, se eller dö.

Fega Stockholms stadsteater

31 januari 2009

Carolina Frände tar över som boss för Stockholms stadsteater i Skärholmen i höst. Samtidigt renodlas den ett par år gamla förortsfilialen till en scen för barn- och ungdomsteater. Stadsteaterns VD Benny Fredriksson visar sig därmed från sin mest beräknande och minst konstnärliga sida. Barn- och ungdomsteater är nämligen teater med låg status och dåligt betalt, trots att förmågan att med scenkonst kunna engagera åldersgruppen 3-19 är mycket sällsynt. Det är en krävande publik, men utan röst i konstdebatten, så klagomålen gällande bristerna med scenen i Skärholmen lär tystna.

Genom renodlingen kommer scenen i Skärholmens status att minska, vilket ofta leder till mindre medial uppmärksamhet och mindre pengar. Med mindre uppmärksamhet och pengar blir det ofta sämre teater. Dessutom kan man tycka att skolklasser i västerort och norrort som ska på teater borde slippa att åka genom exakt hela stan. Tunnelbana är kul, men det finns en gräns.

Nu kanske det blir så att Carolina Frände, tillsammans med den fasta ensemble hon får, lägger grunden till en ny fantastisk era för barn- och ungdomsteater. I någon sorts absurd innanför-men-utanför-underdogposition kanske magi kan uppstå. Som boende bara ett par hundra meter från scenen ser jag fram emot att bevittna utvecklingen från första parkett, så att säga.

Inte särskilt synd om konstnärerna

28 januari 2009

Konstaterar att det mest genomtänkta inlägget i senaste debattvågen om sprit, knark och konst kommer från Niklas Strömstedt. Härligt enkelt formulerat.

(Och for the record är jag också ett stort fan av Kleerups musik, särskilt Forever, featuring Neneh Cherry.)

Kulturpsyk

27 januari 2009

Det har varit rabalder kring konststudenten Anna Odell och hennes performance (i brist på andra begrepp) i förra veckan, då hon låtsades vara förvirrad och kastade kläder från Liljeholmsbron i Stockholm. Polis kom dit och Odell hamnade på psykakuten, där hon blev utskriven av arg personal när hon avslöjade sig (enligt DN.se). Rektor Ivar Björkman kommenterade idag projektet i ett eget pressmeddelande:

En av konstens viktiga roller är att spegla, kommentera och väcka nya frågor om vår tid och det samhälle vi lever i. Jag har ändå full förståelse för dem som anser att Konstfack inte har värnat om utsatta grupper och utnyttjat samhällets resurser // Vi undersöker nu om institutionen har uppfyllt dels sitt juridiska ansvar, dels de krav som idag ställs på etiskt eller moraliskt komplicerade projekt. Konstfack kommer inte att visa verk som tillkommit genom lagöverträdelser.

Intstitutionen för konst på Konstfack, Olof Glemme, menar dock att Odell inte gjort något olagligt, och att man ”backar henne” (åter enligt DN.se). Vi får väl se i maj när det är vernissage. Min gissning är att Anna Odell, genom någon sorts konst, vill sätta ljus på missförhållanden inom psykvården, alternativt majoritetssamhällets syn på psykisk ohälsa. Eller så är projektet bara produkten av socialpornografiska funderingar över dyrt té.

Något vi dock vet är att ett folkpartisktiskt landstingsråd, föga förvånande, uttalat sig om vad som är god och dålig konst. Birgitta Rydberg har protesterat och avkrävt Konstfack en ursäkt. Vi som bott i Stockholm ett tag vet att folkpartiet tar alla chanser att säga vilken konst som ska få finnas och inte, inte drar sig från att stänga fullt lagliga utställningar, och opinionsbilda mot vissa sorters konst. Vad Rydberg vinner på det här är egentligen oklart, men det är trist att behöva höra det, om igen.