Posts Tagged ‘Alliansen’

Regeringen förvärrar läget

19 mars 2009

Färska siffror från Statistiska centralbyrån visar att arbetslösheten i februari nådde 8%. Jämfört med februari 2008 är det en ökning med 94 000 personer. Skitår och skitliv är här, med andra ord. Ungdomsarbetslösheten ökar mest, och ligger nu på löjliga 28%. Det sammanlagda outnyttjade arbetsutbudet motsvarar nu 495 000 heltidsjobb.

Enligt SvD.se visar en undersökning från Sifo att var sjätte svensk är orolig för att förlora jobbet. Under det pågående EU-toppmötet ska Fredrik Reinfeldt och Sven-Otto Littorin träffa arbetsmarknadens parter på EU-nivå. Man kan fråga sig om de kommer skryta om regeringens alla skattesänkingar, som skulle vara så oerhört jobbstimulerande, inte minst för unga människor. Särskild lugnande är de ju uppenbarligen inte på hemmaplan.

Ytterligare 94 000 personer kommer inom en snar framtid bli smärtsamt medvetna om hur en politik som gynnar de som har jobb, samtidigt missgynnar de som saknar jobb. Det handlar om högre avgifter, dyrare a-kassa och lägre ersättningar. Alliansregeringens politik gör finanskrisen och lågkonjunkturen ännu värre än den behövt vara för de som drabbas hårdast.

Samtidigt har statsråd efter statsråd mage att stå framför TV-kameror och beklaga att ”såhär är det, tråkigt men sant”, som om politiken inte spelade någon roll. Om den inte gör det, vad ska man då med regeringsinnehavet till?

Annonser

Grattis Gävle, regeringen agerar

18 mars 2009

På regeringens webb finns en vinjett som heter ”Regeringens åtgärder mot finansoro och nedgång i konjunkturen”. I skrivande stund, onsdag morgon, toppas listan med att Mats Odell besöker Gävle. Det är det enda regeringen gör den här veckan, om man får tro dem själva.

Efter gårdagens statsministerkandidatdebatt har det uppstått en förvirring kring vad Fredrik Reinfeldt är beredd att göra för att stärka kommuner och landsting under krisen. Reinfeldt jämför SKL med vilken lobbyorganisation som helst, och menar att det är business as usual, att det kommunala självstyret gäller även i nedgång. Blir det alls mer pengar? Ingen vet.

Ännu en gång får vi därmed bekräftat vad som är regeringens egentliga problem, vad som gör att den inte får ur sig mer än resor till Gävle och subventioner till de som redan har jobb och bostad: Teknokratin och ideologin. Borgerligheten är så besatt av att inte i efterhand kunna beskyllas för att slösa och agera i affekt, att allting ska göras exakt som det görs om det hade varit business as usual. Inga extra pengar till någon (helst), inga särskilda akuta åtgärder, och absolut inga reformer eller löften innan det är rätt datum för vårbudget.

Fredrik Reinfeldt tror att samma politik alltid är gångbar. De som säger annorlunda har han lärt sig att kalla ”ansvarslösa” och vips så blir det bra siffror i mätningarna. Dumheterna i Rosenbad täcks upp oerhört snyggt av moderaternas medie- och pr-strategier, alltid regisserade av den beundransvärde Per Schlingmann. Kan räcka till att vinna ett val till, om nu Mats Odells kristdemokraterna får förnyat förtroende. Lycka till i Gävle.

Avd. centerextremismens återkomst?

17 mars 2009

Noterar att Nina Eklund lämnar kristdemokraternas partistyrelse med motiveringen

Jag hade väl önskat att partiet hade varit ett tydligare mittenparti. Ingen är nöjd eftersom vi är otydliga på alla områden.

Folk undrar varför det går dåligt för kristdemokraterna. Tydligen är man internt missnöjd med att partiet misslyckas med att bete sig som medelklassen – ha bestämda åsikter om oviktiga saker och helt sakna ideologisk grund för det man vill med samhället. Jag vet inte, men det känns inte riktigt som om det är kristdemokraternas största problem.

Snarare känns det väl som om man får skylla sig själv när man fortsätter att pumpa ut sin mörklila politik, som länge varit helt i otakt med grundläggande mänskliga rättigheter. Gåtan är varför i hela världen de övriga tre regeringspartierna tycker det är helt okej, och varför de övriga tre regeringspartiernas påhejare och väljare inte ser det som ett problem?

Arabiskan osynliggjord av Alliansen

13 mars 2009

Alliansregeringen la igår fram propositionen Språk för alla – förslag till språklag, vars syfte är att fastställa att svenska är huvudspråk, ett språk alla ska ha tillgänglighet till, i Sverige. Poängen tycks vara att alla har rätt till det svenska språket, och samhället en skyldighet att möta denna rättighet.

Har man ett huvudspråk blir existensen av minoritetsspråk mer logiskt möjlig . Regeringen vill fastslå att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska ska vara dessa minoritetsspråk. Effekten blir, bland annat, att samhället ska möta de som talar ett minoritetsspråk, och erbjuda möjlighet för de som talar ett minoritetsspråk att ”lära sig, utveckla och använda” språket. Vettigt på det stora hela.

Därför är det mystiskt, rent av suspekt, att Sveriges uppskattningsvis tredje största språk, arabiska, nämns en (1) gång i den 60 sidor långa propositionen, på sidan 37, där regeringen påminner om att arabiskan är ett av FN:s sex officiella språk. Jag kan för mitt liv inte komma på några andra skäl till denna fullkomliga ignorans av en av Sveriges största (så kallade) minoriteter, än att regeringen verkligen ogillar arabiska. Ett språk man tycker inte har en plats i Sverige.

Om någon har en annan förklaring till varför propositionen ser ut såhär, snälla hör av er.

Motstånd mot sortering av migranter

10 mars 2009

DN rapporterar idag (ej ännu på DN.se) att en lång rad remissinstanser är starkt kritiska till regeringens förslag om att koppla ett försörjningskrav till anhöriginvandring. Socialstyrelsen är kritisk, kommuner med många migrantinvånare är kritiska, och Arbetsförmedlingen påpekar att oron för anhöriga i annat land gör att förmågan att söka arbete troligtivs minskar. Migrationsverket menar att förslaget strider mot Europakonventionen.

Det är inte svårt att förstå motståndet mot regeringens tänkta politik. I sin promemoria skriver regeringen följande om syftet med försörjningskravet (mina kursiveringar):

Huvudsyftet med försörjningskravet är att främja integrationen, både för den person som finns i Sverige och för hans eller hennes nyanlända familjemedlemmar. Nyanlända ska komma till innanförskap i stället för till utanförskap. Försörjningskravet syftar till att skapa ytterligare incitament för arbete och egenförsörjning och för bosättning i regioner med bättre förutsättningar för arbete och bostäder. Genom försörjningskravet säkerställs bl.a. att nyanlända får ett ordnat boende direkt vid ankomsten, vilket gynnar integrationen.

Alltså, åt fanders med lagen om eget boende, trots att den visar sig leda till fler jobb bland migranter, personer som kommer hit ska bo där vi som redan bor här tycker att det passar, för det ger bättre integration. Känns inte särskilt troligt att det resonemanget håller i praktiken. Gissningsvis minskar chanserna till ”integration” när den ena parten bestämmer vad den andra ska göra.

Sen, det är klart, om bara de som snabbt kan fixa jobb och bostad kan återförenas med sina anhöriga, ökar antagligen chanserna för ”integration” av anhörigmigranter, där jobb såklart är en faktor. Men då måste man, som regeringen, också vara beredd att säga att vissa människor är mer värda att leva med sin familj än andra. Det har remissinstanserna svårt att ställa upp på, och jag förstår dem.

Inte mer än två timmar på bussen

05 mars 2009

Idag la regeringen proposition om utvidgat avlägsnande vid ordningsstörning. I korthet innebär det att om polisen bedömer att de behöver, ska de från den 1 juli (då Sverige blir ordförande i EU) kunna frihetsberöva folk via exempelvis buss, i upp till två timmar. Risken för godtyckliga gripanden är uppenbar, och i praktiken vet vi att den här metoden redan idag leder till just godtyckliga frihtsberövanden. Ofta handlar det om att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Kollektiva bestraffningar, där det inte heller verkar finnas någon rätt till kompensation för det oriktiga frihetsberövandet, känns varken modernt eller liberalt. Men det är klart, det är ju Alliansregeringen vi pratar om.

Coacher för miljoner eller miljarder?

26 februari 2009

Ibland blir det så fel. Läser i ett reportage i Dagens Arbete att ett gäng grafiker som blivit arbetslösa efter en konkurs har fått praktikplats genom en AMS-åtgärd. Låter ju bra, tills jag läser vidare och inser att det nya företaget köpt konkursbolagets inventarier, och producerar samma varor. Efter ett halvt livs anställning har folk nu blivit praktikanter, till och med sista april. Praktiklönen motsvarar a-kassa.

Denna något kreativa men helt orimliga lösning på ett lokalt arbetslöshetsproblem är dock ingenting i jämförelse med regeringens 2,9 miljarder-satsning på statliga jobbcoacher. Coacherna ska jobba ett par tre månader, och man kan stilla fråga sig vilka jobb de ska coacha in folk på, och om det inte fanns något annat vi kunde lägga pengarna på. Socialdemokraterna å sin sida ville i höstas också satsa på jobbcoacher. Dock bara till en kostnad på 100 miljoner. Regeringen och oppositionen har uppenbart helt olika tilltro till hur många jobb arbetsmarknaden kommer trolla fram, som arbetslösa kan coachas till, inom en nära framtid. Och då har regeringen ändå sagt att det blir två skitår.

Noterar för övrigt med glädje att Arbetarens ledarskribent Rebecka Bohlin inte vill rädda Saab, utan föreslår att företaget istället köps av Vattenfall, och börjar bygga vindkraft. Ännu mer inspirerande är att det tydligen dessutom är praktiskt genomförbart, om än inte helt lätt. Politiker med visioner, please stand up.

Kärnkraftsamtalshaveri

26 februari 2009

De rödgröna meddelar i ett gemensamt pressmeddelande att de fått ett bud från regeringen: Antingen måste de gå med på mer kärnkraft, eller avsluta överläggningarna om energipolitiken. Att mötas i samförstånd visade sig mest vara spel för gallerierna (om nu någon trodde något annat). DN.se skriver att Maud Olofsson menar att det inte är meningsfullt att fortsätta samtalen. Frågan är bara vem som ska få skulden för att man inte kommer överens.

Spontant känns det som att de som sätter reglerna har mest ansvar. ”Klart att det vore kul med ett kärnkraftsval”, tänker man. Men det känns sjukt oansvarigt av regeringen att driva genom så stora förändringar inom ett så stort politikområde, med en så liten majoritet. Förlorar man nästa val kommer ju De rödgröna bara riva upp beslutet, om inte annat för att jävlas.

Vi förtjänar bättre partiledare än såhär. Tillbaks till bordet.

Liberalernas skam

25 februari 2009

Igår gick Alliansen ut med ett pressmeddelande, i vilket man förklarar sig ”enig om hantering av inseminationsfrågan”. Lustigt då att man är så djupt oenig. I riksdagen vill i princip alla partier utom kristdemokraterna erkänna ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning. Riksdagsledamöter från Alliansen menar å sin sida att beslutet att låta kristdemokraterna blockera alla andra inte alls är en förlust, utan handlar om att köpa lite mer tid. Vi andra ser det som en förlust, för det sunda förnuftet.

Hanteringen av frågan om assisterad befruktning är ännu en i raden av socialpolitiska frågor där utredningstider tillåts bli orimligt långa, där ett litet parti på den mörklila kanten i svensk politik gång efter annan får lägga veto. Alliansens partiledare har inte lyckats komma överens i sitt inre kabinett, och då händer ingenting. Att en överväldigande riksdagsmajoritet (alltså, den där lagstiftande församlingen vars makt utgår från folket) borde spela roll i sammanhanget skiter man i.

Kristdemokraternas barnsliga motstånd i frågor där de anser sig ha en finare moral än alla vi andra är ingen nyhet. Vi har i årtionden vetat vad de tycker. Det är därför det var så sorligt att se frihetsivrare, rättskämpar och människor som tror på individens autonomi från statens dumheter gå man ur huse och rösta på Alliansen 2006. Varje röst på Alliansen är nämligen en röst på kristdemokraterna, ett konservativt parti som prioriterar arbetet med att förvägra vissa människor rättigheter, beroende av vilka de väljer att leva eller inte leva med, och hur de vill bilda familj. För alla liberaler är det en pinsamhet som inte kan förklaras, ursäktas eller på annat sätt göras rimlig.

Obehaglig moderatretorik

17 februari 2009

Det känns som om varenda politiska bloggare nu på morgonen gått ut och spytt galla över moderaternas debattartikel i DN idag. Inte svårt att förstå. Dels presenterar artikeln ett par förslag för att göra vår inhumana flyktingpolitik ännu mer restrektiv. Dels är den mycket obehagligt skriven.

Bland förslagen finns det gamla härliga språktestet (som i andra europeiska länder där det införts är ett skämt). Fortfarande utan förklaringar kring mer komplicerade frågor. Till exempel de som flyttar hit vid ett års ålder, kan de inte bli medborgare innan de klarat nationella provet i femman? Eller de som kommer hit utan att ha lärt sig läsa och skriva på sitt hemspråk? Och hur gör vi med alla de som redan har medborgaskap men är usla på språket? Arbetsförbud?

En annan favorit är förslaget att avskaffa rätten att välja vart i landet man vill bo när man kommer hit. Moderaterna vill att man ska flytta dit staten anvisar, annars blir det lägre eller ingen ersättning. Man menar att ”fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen och se dem komma hem igen med egna inkomster”. Hur det är med 19-åringar som inte kan ett ord svenska och har hela sin släkt i fel kommun berättar man inte, men man försäkrar att

Vi vill ha ett öppnare Sverige, inte ett mera slutet. Men vägen till Sverige kan inte enbart bygga på asylsökande och deras anhöriga.

Vi får anta att i det nya ännu mer moderata Sverige kommer samhället och alla fina företagare kliva in och ta över ansvaret från de anhöriga och göra ett bättre jobb. Eftersom staten vet bättre än familjen, eller hur var det nu?

Men det som upprör mig mest är inte moderaternas idiotiska ideologi. Det är att artikeln klumpar ihop alla migranter till en och samma, problembärande, grupp, genom att tala om flyktingar och ”utländska medborgare som dömts för grova brott” i samma andetag. Man påminner om att ”Sverige gäller svensk lag”, som om att någon hävdat motsatsen. Man skyller migranters arbetslöshet på Sfi-undervisningen, inte på alla näringsidkare, och chefer i offentlig sektor, som hellre anställer Josefin och Erik.

Det är de som lämnat allt bakom sig i hopp om en bättre framtid som är roten till problemet, enligt moderaterna. Och enligt sverigedemokraterna. Två partier som, så länge Alliansen inte tar avstånd, med stor sannolikhet kommer att rösta tillsammans i riksdagen efter 2010. Fräscht.