Posts Tagged ‘De rödgröna’

Feminismen större än Schyman

22 mars 2009

Gudrun Schyman går idag till storms mot public service-bolagen, eftersom dessa inte släpper in henne i de allmäna debatterna och den speciella bevakningen inför valet till EU-parlamentet i juni. SVT och SR bjuder enligt uppgift bara in partier som redan sitter i riksdagen eller EU-parlamentet.

Schyman gissar att beslutet att dissa henne och feministiskt initiativ beror på att public service-bolagen till varje pris vill hitta gångbara skäl till att stänga ute sverigedemokraterna, och då kan man låsa sig fast vid att de som redan är invalda är mest intressanta att bevaka.

Tyvärr försöker sig Schyman inte på att argumentera mot denna princip, utan pratar istället om att utan feministiskt initiativ i debatten finns det ingen som kan avslöja sverigedemokraternas sexistiska agenda:

Så när public service bestämmer sig för att utestänga samtliga partier som ännu inte tagit plats i parlamentet får det i stället till konsekvens att man stänger ute röster från den ideologiska motpolen, nämligen feminismen.

Senast jag kollade fanns det åtminstone tre partier, alla i opposition i riksdagen, som visst har förmåga att både debattera utifrån en feministisk grund, och klä av sverigedemokraterna som inte bara ett rasistiskt, utan också ultrakonservativt och sexistiskt parti. Särskilt vänsterpartiet axlar manteln väl.

Gudrun Schymans indignation hade varit mer trovärdig om hon menat att public service har ett ansvar att vara mer mångsidiga, belysa fler vinklar av den politiska debatten än de kommersiella medierna. Jag kanske inte håller med om att det betyder att Nordegren i P1 ska intervjua Schyman, men det hade åtminstone varit en saklig debatt. Nu känns det mer som att Schyman och feministiskt initiativ tar sig själva på lite för stort allvar.

Annonser

Samarbete mot charader

09 mars 2009

Östrans ledarskribent Peter Akinder skriver idag att socialdemokraterna, i och med att man vill regera med vänsterpartiet och miljöpartiet, riskerar att vattna ur sitt varumärke så pass mycket att väljarna tappar förtroendet. Enligt Akinder (om jag läser honom rätt) är just regeringsinnehavet och förmågan att kunna presentera sig som det enda parti som kunnat regera själva varit en stor och viktig del i att socialdemokraterna alltid blir största parti i riksdagsvalen. Akinder påpekar att det inte var samarbetet i sig som gjorde att Alliansen vann en knapp seger 2006.

Visst, det är lätt att vara efterklok. Det är förvisso svårt att utröna vad opinionen egentligen tycker om De rödgrönas ambitioner att regera, men socialdemokraterna har kanske inte varit någon raket i opinionen de senaste månaderna. Ibland känns det som att samarbetet först högerut med miljöpartiet och sedan också vänsterut med vänsterpartiet triggats av nervösa socialdemokratiska partistrateger som tar Henrik Brors åsikter om svensk politik på för stort allvar.

Missförstå mig rätt, jag är en stor anhängare av att oppositionen går till val tillsammans, av flera skäl. Men det är ett problem att socialdemokraterna inte riktigt verkar veta varför de ingått i ett samarbete. Minns att partistrategerna i ett gynnsamt opinionsläge i somras räknade med att socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans skulle kunna bilda regering 2010. Ett fullkomligt idiotiskt antagande, så långt kvar till valet, och med tanke på hur snabbt man övergav idén, ett sorgligt bevis på en nervös stämning.

Hade ambitionerna varit genuina hade Mona Sahlin dels kanske jobbat på att förankra dem lite bättre, men inte heller avvikit från dem så snart. Nu sitter man där och vet inte vad man vill med sitt framtida regeringsinnehav. Peter Akinder skriver att socialdemokraternas politik i och med koalitionsbyggandet blev otydlig. Nu var den inte särskilt tydlig innan heller, men vem vet, arbetsgrupperna har all chans att presentera en rödgrön vision som blickar framåt.

Akinder kanske har rätt utifrån perspektivet att socialdemokraterna antagligen tjänar, kortsiktigt, på att gå till val själva. Men i ett lite längre perspektiv, det vill säga när det blir regeringsförhandlingar, är det nog bättre att vara överens innan. Den politiska kartan kan mycket väl ritas om 2010, och då vore det trist om miljöpartiet uppmuntrades köra sina charader från 2002 i repris.

Feministisk regering 2010?

08 mars 2009

Partiledarna för De rödgröna skriver idag på Newsmill att de vill bilda en feministisk regering. Glädjande nog är artikeln välskriven. Ambitionen känns genuin, man för fram exempel på alternativ till den nuvarande regeringens parodi på feministisk politik, och man lovar att de fem arbetsgrupperna ska lägga smarta förslag. Visserligen är det rätt pinsamt att man lyfter fram det eftersatta underhållsstödet, som den förra regeringen är minst lika medskyldig till, men i övrigt verkar det som om Mona Sahlin börjat förstå att jämställdhetsbonus är dåligt, samt som om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson börjat förstå det som stått i partimotionerna i ett par år.

Nu är det ju inte helt sannolikt att artikeln skickats runt mellan partiledarna, utan folk som arbetar åt dem, vilket är bättre. Det är en indikation på att frågorna diskuteras bland de som arbetar fram underlag och drar upp strategier. Att diskussionen förs där är en förutsättning för att de fem arbetsgrupperna ska få den feministiska profil de måste ha. Vidare innebär dagens artikel att om politiken som kommer efter en rödgrön valvinst 2010 faktiskt inte blir feministisk har vi grund för att bli arga. Se där.

För övrigt är det roligt att klarspråkande Marit Paulsen säger som det är angående folkpartiets jämställdhetspolitik.

Edit: Nu lagt in den igår bortglömda länken till det Paulsen faktiskt sa.

Soffan vinner

28 februari 2009

DN publicerar idag den senaste opinionsundersökningen från Synovate. Som vanligt när det borgerliga blocket knappar in ritar DN en härligt blaffig graf med bilder på en ledsen opposition och en överglad Maud Olofsson. Det är givetvis DN:s fulla rätt att göra detta, men det börjar kännas lite töntigt nu. Eller liksom, lägg opinionsjournalistiken på ledarsidan, där blir den bättre och roligare att läsa.

Dock, det finns i rapporteringen en mycket intressant kommentar från Synovates Nicklas Källebring, som ger sig på ett ärligt försök att tolka siffrorna:

En hel del väljare som tidigare röstat på något av de rödgröna partierna har nu också lagt sig på sofflocket och vill inte ta ställning mellan partierna. Andelen soffliggare är nu utjämnad mellan blocken.

Ergo, många av de som i ilska över den nya regeringens systematiska nedmontering av social trygghet gav oppositionen ett opinionsövertag på 19%, genom att tydligt deklarera sitt stöd för ett av de tre partierna, har efter det senaste halvårets sopiga hantering av oppositionsrollen från partiernas sida, åter lagt sig på soffan. Det betyder inte att de ger sitt stöd till det borgerliga blocket.

De rödgröna har med andra ord bollen i handen. Vi kan innerligt hoppas att den för mandatperioden rekordstora andelen osäkra väljare (drygt 20%) inte kastar in socialdemokraterna i en tävling om att muta medelklassen vänsterut. Så länge moderaterna sitter vid rodret i regeringen är det nämligen ett projekt dömt att misslyckas. De rödgröna har dock all möjlighet att vinna tillbaka sina väljare från soffan om man slutar bråka, och presenterar ideologiska svar på vart man vill med landet. Om man kommer loss i arbetsgrupperna kan det bli riktigt roligt.

Kärnkraftsamtalshaveri

26 februari 2009

De rödgröna meddelar i ett gemensamt pressmeddelande att de fått ett bud från regeringen: Antingen måste de gå med på mer kärnkraft, eller avsluta överläggningarna om energipolitiken. Att mötas i samförstånd visade sig mest vara spel för gallerierna (om nu någon trodde något annat). DN.se skriver att Maud Olofsson menar att det inte är meningsfullt att fortsätta samtalen. Frågan är bara vem som ska få skulden för att man inte kommer överens.

Spontant känns det som att de som sätter reglerna har mest ansvar. ”Klart att det vore kul med ett kärnkraftsval”, tänker man. Men det känns sjukt oansvarigt av regeringen att driva genom så stora förändringar inom ett så stort politikområde, med en så liten majoritet. Förlorar man nästa val kommer ju De rödgröna bara riva upp beslutet, om inte annat för att jävlas.

Vi förtjänar bättre partiledare än såhär. Tillbaks till bordet.

Feministiskt forum, dag 2

22 februari 2009

Jag blev inte åhörare utan ersättare i diskussionen om det feministiska alternativet från vänster. Då jag inte är medlem i något parti, gavs jag rollen som kommenterande ex-ledarskribent, eller som det kallades ”en feminismens Glenn Hysén”. Med andra ord fanns det lite möjlighet att anteckna och sammanfatta, istället ska jag försöka samla de jag känner är mina viktigaste synpunkter.

Till att börja med måste De rödgröna, och då framför allt delar av socialdemokratin och i princip hela miljöpartiet, förstå att feminism handlar om makt och resurser, och omfördelningen av makt och resurser. Alltså, klassisk vänsterpolitik. En feministisk politik som blundar för att vissa specifika grupper (exempelvis ensamstående kvinnor med barn) är missgynnade ekonomiskt, kulturellt och socialt, blir långt mindre effektiv, och riskerar att bli politik som gynnar redan gynnade grupper (exempelvis sammanboende föräldrar där båda har ett fast jobb).

Socialdemokraterna måste här släppa sin besatthet vid att muta medelklassen med politiska reformer, och mijöpartiet måste börja diskutera hur en grön maktanalys av samhället i stort egentligen ser ut, och vad det får för betydelse för partiets feministiska politik (för mer utförlig diskussion om miljöpartiet kan man läsa det jag skrivit tidigare i frågan). Vänsterpartiet å sin sida har en levande feministisk debatt och analys, men måste bli långt mycket bättre på att kommunicera både med väljare och sin politiska omvärld hur man tänker och vart man vill. Dessa tre partier möts just nu i arbetsgrupper, som alla ska genomsyras av feministisk analys. Arbetsgrupperna kanske mer har till syfte att få de framtida statsråden att lära sig jobba tillsammans, men när de nu ändå ska diskutera politik, är jag orolig över att den gemensamt lägsta nämnaren (som med miljöpartiet vid bordet just nu är basic-feminism) kommer sätta tonen.

Vad som behöver komma fram ur de tre partiernas gemensamma överläggningar är en feministisk politisk strategi, som bygger på att en regering kan och ska göra mer än att skicka pengar till olika projekt – pengarna måste komma med feministisk ideologi. Nuvarande regerings ”jämställdhetspengar” är, som bekant, inte behäftade med ideologi, utan blir lite vad mottagaren gör dem till. (Alla som kan räkna upp fem feministiska generaldirektörer räcker upp en hand…) En sådan strategi kräver dock inte bara vilja, utan också en feministisk förvaltningspolitik, där man sätter sig ner och gör konsekvens- och kostnadsanalyser av sina feministiska ambitioner. Skräckexemplet på hur vi inte kan göra är vänsterpartiets ”200 000 jobb i offentlig sektor ger 100 000 jobb i privat sektor, punkt”, från valrörelsen 2006.

Ansvaret för en ideologiskt solid feministisk förvaltningspolitik bör dock inte bara läggas på De rödgröna. De utomparlamentariska feministiska rörelserna – akademin, aktivisterna, konstnärerna, författarna, journalisterna – alla måste ta sitt ansvar och intressera sig för vad partierna sysslar med, och vilken analys de gör. Istället för att slentrianmässigt säga ”orkar inte”, och skylla på medierna, behöver all den kompetens och alla de utgångspunkter som finns ute i de många kluster av utomparlamentarisk feminism som finns i Sverige, riktas mot de tre partier som förhoppningsvis bildar regering efter valet 2010. Tar vi inte ansvar och bevakar vad partierna gör, kan vi inte heller räkna med att en rödgrön regering spottar ur sig feministisk politik.

Inför kulturutredningen

12 februari 2009

Det är inte ofta kulturpolitik debatteras på allvar. Kulturutskottet i riksdagen häcklas ofta för att vara ett slaskutskott där ledamöter som partierna inte kan placera någonstans hamnar. Det är försvinnande låg status att vara kulturpolitiker, och när inte mer än 1,3% av av statsbudgeten investeras i kultur (och ” medier, trossamfund och fritid”) är det kanske inte helt förvånande. Men nu blir det annorlunda, för en stund. Idag presenteras äntligen kulturutredningen, vars innehåll visserligen läckt som ett såll, men nu kan presenteras officiellt, vilket också gör att politiker kan reagera!

Alliansen har, med rätta, beskyllts för att sakna både gemensamma visioner och idéer kring kulturen. Ofta kommer vi inte längre än ett par slöa utspel om tv-licensen, lite ”kamp mot klottret” och ett fokus på de stora institutionerna. Jag gissar att det är kulturpolitikens låga status som gjort att Alliansens partiledare inte lyft frågan i onödan, utan sitter och väntar på utredningen, så att det i alla fall finns ett diksussionsunderlag. Slött, men de har ju i ärlighetens namn haft annat att tänka på.

De rödgröna kan inte heller sägas ha en gemensam kulturpolitik. Man är bra på att tala om för kulturarbetare att oppositionen är de enda som tar kulturen på allvar, men vad man faktiskt vill är mer oklart. Socialdemokraternas rådslag om kultur lämnade en del att önska. Visst, fina överbryggande visioner, men konkretionsnivån var låg och inte direkt nydanande. Man har lovat att till nästa partikongress leverera mer.

Vänsterpartiet har ett nytt kulturpolitiskt program på remiss, och har nog kommit längst av De rödgröna. ”Kultur handlar om makt” skriver man, och lyfter därmed fram en av sina komparativa fördelar i oppositionens regeringsalternativ. Miljöpartiets kulturpolitik förefaller vara närmast obefintlig, åtminstone lyckades den inte fångas av mitt researchsinne. Den som vet något får gärna höra av sig.

Till sist, läs Martin Ådahls tänkvärda krönika om liberal kultur i förra veckans Fokus!

Misstron den verkliga utmaningen för De rödgröna

08 februari 2009

I dagens SvD hittar man en mycket pedagogisk redogörelse för var partierna som utgör De rödgröna står i ett antal frågor, med andra ord frågor de någon gång måste hitta gemensamma svar på. (Snyggare i pappersversion, för övrigt.) Vidare går att läsa om de fem arbetsgrupper som nu sätter sig ner för att mejsla fram den rödgröna politiken. Flera av arbetsgruppernas medlemmar är personer som aspirerar på statsrådsposter oktober 2010, eller redan har varit statsråd i socialdemokratiska regeringar. Ska man bevaka någon del av den politiska oppositionen under det kommande året är det hit man ska vända blicken.

Jag är övertygad om att dessa tre partier, som förhandlat en lång rad statsbudgetar förut, inte kommer ha det omöjligt svårt att kompromissa ihop sig, särskilt då man förutom ett gemensamt valmanifest kommer ha enskilda manifest för varje parti, där man kan lyfta fram sin särart. Min oro handlar snarare om de personliga relationerna. Under hösten framgick det med all önskvärd tydlighet vilken omfattning den animositet som finns mellan vänsterpartister och miljöpartister faktiskt har.

Vänsterpartiet och miljöpartiet förenas visserligen i sitt underdogläge gentemot socialdemokraterna, men det ogillandet har nästan bara med politik att göra. Misstron mellan företrädare för de två småpartierna är inte sällan mer personlig, och mer agressiv. Om det fortsätter så kan man se sig i månen efter att vinna valet 2010, och om man trots allt skulle göra det blir det ett katastrofalt klimat internt i regeringen.

Läs även gärna vad Utredarnas Roger Mörtvik skriver apropå SvD:s artikel.

Kärnkraft – för barnbarnens skull

05 februari 2009

När partiledarna i Alliansen i förmiddags presenterade sin uppgörelse (som inte alls är förankrad) menade Maud Olofsson att hon gör det här för sina ”barns och barnbarns skull”, och skröt om ”världens bästa miljömål”. Göran Hägglund kallade uppgörelsen för de ”objektivt mest framsynta och hoppingivande dokumenten i svenskt politiskt liv”. Fredrik Reinfeldt analyserade att ”det här ger hopp om att politiskt ledarskap kan fungera”.

Det är stora ord. Och visst, om regeringen lyckas ro i hamn sin energivision (kärnkraft, vattenkraft samt ”det nya som växer fram”) är det sannolikt dess största avtryck i den politiska historien. Men att det som presenterades idag är det som ska ingjuta mer hopp i mig än något annat på den politiska kartan är att underskatta medborgarnas förmåga att tänka.

Det enda visionära i regeringens nya politik är att 300 miljoner tillförs ett femårigt program för energieffektivisering. Regeringen verkar ha förstått att vi måste prata om energiförbrukningsproblem, inte bara energigenererande teknik. Men det är en droppe i havet när man öppnar för att ersätta dagens tio aktiva kärnreaktorer med tio nya.

Ingenstans i de dokument som förklarar uppgörelsen hittar jag något om slutförvaringen, men jag känner mig rätt säker på att det inte kommer ligga radioaktiva sopor nedgrävda i närheten av Bankeryd, Täby, Högfors eller Bromma. När det blir problem med soporna är det dessutom våra lyckosamma barnbarns barnbarn som får lösa det.

Om Alliansen ror det här i hamn är svaret på långsiktiga energiutmaningar ett dyrt alternativ, som inte ger lägre elpriser. Bland andra Energimyndigheten är mycket skeptiska. För att ro i hamn politiken måste man ha en mycket stor majoritet av riksdagen med sig, annars blir det en kortsiktighet vi inte har råd med. Den 17 mars är tydligen datumet för dessa partiöverläggningar. De rödgröna vill inte ha nya kärnreaktorer. Vad de vill ha istället är fortfarande lite oklart.

Slutligen, Ander Wallner påminner om att det här ju inte alls var tanken när den nuvarande regerinen intog Rosenbad.

JO tror inte på ränta

29 januari 2009

SVT sänder direkt från den öppna utfrågningen i riksdagens socialförsäkringsutskott med justitieombudsmannen Cecilia Nordenfelt, om Försäkringskassans handläggning. Nordenfalk upprepar att sättet som Försäkringskassan arbetat på, när man nekat medborgare kontakt med de som handlägger ens ärende, strider mot både förvaltningslagen och offentlighetsprincipen.

Av någon anledning frågar alla ledamöter Nordenfelt om de tänkta reformerna kommer få effekt eller vad JO tycker om A eller B. Nordenfelt svarar mest att det är ”svårt för JO att svara på en sådan fråga” eller att ”budgetfrågor är riksdagens bord, inte JO:s”. Nordenfelt säger dessutom, med ett litet skratt, att kunskapen om förvaltningslagen inom samhällsförvaltningen, den är det väl lite si och så med.

Dessutom verkar det som om De rödgröna senare idag lägger ett gemensamt plåster-på-såren-förslag om att de som fått pengar försent ska få ränta. Nordenfelt menar att det nog inte löser några problem utan är just plåster, men att det sannolikt är lagtekniskt mycket komplicerat, och dessutom rimligtvis borde gälla hela förvaltningsapparaten, inte bara Försäkringskassan. Och ska det vara retroaktivt? Återstår att se om De rödgröna tänkt på det här.