Posts Tagged ‘Feminism’

Sjukt pepp i MA

02 april 2009

I helgen pratar jag i tre paneler (hej ansvar) under konferensen From Abortion Rights to Social Justice: Building the Movement for Reproductive Freedom, på Hampshire College i Massachussets. Har dock hängt i Massachussets sedan måndag kväll, för att delta i en rad förmöten och spännande intersektionella diskussioner. Hittills har jag mest suttit med en mindre grupp internationella aktivister från lite varstans i världen. I förmiddags fick vi dock chansen att träffa vi en helamerikansk grupp, sammanförda av The Third Wave Foundation.

Blev kanske det coolaste samlingen 40 personer jag någonsin suttit med. I en stor röd lada på campus möttes sexarbetare som arbetar med klinisk vård för sexarbetare i San Francisco, sexualupplysare från Warszawa, kollektiv av unga mödrar från Brooklyn, kambodjanska flyktingaktivister, queeraktivister med antirasistisk agenda, feministveteraner och en jävla värme. Tre timmar som gärna fått vara tre dagar.

Ikväll är det tillbaks till ladan, för en massiv pizzafest, varefter vi ska kasta oss in i diskussioner och övningar kring rasistiska strukturer i rättighetsorganisationer. Inspirerad är bara förnamnet.

Annonser

Feminismen större än Schyman

22 mars 2009

Gudrun Schyman går idag till storms mot public service-bolagen, eftersom dessa inte släpper in henne i de allmäna debatterna och den speciella bevakningen inför valet till EU-parlamentet i juni. SVT och SR bjuder enligt uppgift bara in partier som redan sitter i riksdagen eller EU-parlamentet.

Schyman gissar att beslutet att dissa henne och feministiskt initiativ beror på att public service-bolagen till varje pris vill hitta gångbara skäl till att stänga ute sverigedemokraterna, och då kan man låsa sig fast vid att de som redan är invalda är mest intressanta att bevaka.

Tyvärr försöker sig Schyman inte på att argumentera mot denna princip, utan pratar istället om att utan feministiskt initiativ i debatten finns det ingen som kan avslöja sverigedemokraternas sexistiska agenda:

Så när public service bestämmer sig för att utestänga samtliga partier som ännu inte tagit plats i parlamentet får det i stället till konsekvens att man stänger ute röster från den ideologiska motpolen, nämligen feminismen.

Senast jag kollade fanns det åtminstone tre partier, alla i opposition i riksdagen, som visst har förmåga att både debattera utifrån en feministisk grund, och klä av sverigedemokraterna som inte bara ett rasistiskt, utan också ultrakonservativt och sexistiskt parti. Särskilt vänsterpartiet axlar manteln väl.

Gudrun Schymans indignation hade varit mer trovärdig om hon menat att public service har ett ansvar att vara mer mångsidiga, belysa fler vinklar av den politiska debatten än de kommersiella medierna. Jag kanske inte håller med om att det betyder att Nordegren i P1 ska intervjua Schyman, men det hade åtminstone varit en saklig debatt. Nu känns det mer som att Schyman och feministiskt initiativ tar sig själva på lite för stort allvar.

Feministisk regering 2010?

08 mars 2009

Partiledarna för De rödgröna skriver idag på Newsmill att de vill bilda en feministisk regering. Glädjande nog är artikeln välskriven. Ambitionen känns genuin, man för fram exempel på alternativ till den nuvarande regeringens parodi på feministisk politik, och man lovar att de fem arbetsgrupperna ska lägga smarta förslag. Visserligen är det rätt pinsamt att man lyfter fram det eftersatta underhållsstödet, som den förra regeringen är minst lika medskyldig till, men i övrigt verkar det som om Mona Sahlin börjat förstå att jämställdhetsbonus är dåligt, samt som om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson börjat förstå det som stått i partimotionerna i ett par år.

Nu är det ju inte helt sannolikt att artikeln skickats runt mellan partiledarna, utan folk som arbetar åt dem, vilket är bättre. Det är en indikation på att frågorna diskuteras bland de som arbetar fram underlag och drar upp strategier. Att diskussionen förs där är en förutsättning för att de fem arbetsgrupperna ska få den feministiska profil de måste ha. Vidare innebär dagens artikel att om politiken som kommer efter en rödgrön valvinst 2010 faktiskt inte blir feministisk har vi grund för att bli arga. Se där.

För övrigt är det roligt att klarspråkande Marit Paulsen säger som det är angående folkpartiets jämställdhetspolitik.

Edit: Nu lagt in den igår bortglömda länken till det Paulsen faktiskt sa.

Regeringen blir genuspolis

04 mars 2009

Nyamko Sabuni och Maud Olofsson levererar idag regeringens 8-mars-relaterade utspel, på DN Debatt. Kortfattat handlar det om att de båda statsråden tycker att det går för långsamt att nå en jämnare genusfördelning i styrelserna för de börsnoterade bolagen. Därför ska regeringen nu skicka

[…] ett brev till alla valberedningsordförande i de börsnoterade bolagen med ett önskemål att få valberedningarnas yttranden som beskriver hur de jobbat med att ”eftersträva en jämn könsfördelning”. Vi kommer att göra en sammanställning som blir tillgänglig för alla som vill få hela bilden hur de svenska börsföretagen jobbar med jämställdheten i bolagsstyrelsen.

Regeringen ska alltså tvinga börsbolagen, som de annars tycker ska få agera i frihet, att rapportera in varför det går så långsamt, och sen publicera en skamlista. Spontant känns det som en helt okej idé, men frågan är om det är just antalet kvinnor i bolagsstyrelser som är intressant?

Varför inte istället kräva in rapporter från alla kommuner och landsting om varför kvinnor i deras verksamheter fortfarande har otrygga anställningar i hög utsträckning, varför så många kvinnor i deras verksamheter tvingas in i timvikarie- och deltidskarusellen, samt vad de ska göra åt problemen på kort och lång sikt? Därefter kan man begära in samma material från börsbolagen, jämföra, och dra slutsatser. Finns förstås inget som hindrar exempelvis LO, TCO och SACO att tillsammans göra det här ändå, förutom att kommuner, landsting och företag kanske inte vill svara. Men det blir ju å andra sidan en egen skamlista.

Folkpartiet vill öka klyftorna mellan föräldrar

02 mars 2009

8 mars-veckan är här, med traditionsenliga mer eller mindre genomtänkta feministiska politiska utspel, alternativt politiska idéer för att öka ”jämställdheten” i Sverige. Först ut i år blev folkpartiet (redan igår), som vill fördubbla jämställdhetsbonusen, från 3 000 till 6 000 kronor i månaden. Det är ett helt idiotiskt förslag, av ett par anledningar.

För det första ska vi komma ihåg att jämställdhetsbonusen infördes för ett drygt halvår sedan. Det finns därmed inte en chans att en fördubbling av ersättningen är en siffra folkpartiets jämställdhetspolitiska arbetsgrupp kommit fram till efter noggrann utvärdering – det är en siffra helt gripen ur luften. Siffror gripna ur luften är, när de tillåts styra landet, farliga. Att lägga fram dem som policyunderlag är oansvarigt.

För det andra vet ingen idag om jämställdhetsbonusen faktiskt nyttjas, eftersom jämställdhetsbonusen rent tekniskt är en skattereduktion, och deklarationsblanketterna för inkomståret 2008 inte ens gått ut ännu, än mindre kommit in och processats. Vi vet inte heller vilka de föräldrar är som kanske nyttjar bonusen, om reformen haft avsedd effekt på föräldrars värderingar eller inte.

För det tredje är det galet att fortsätta fördela pengar från vårt gemensamma skatteuttag till föräldrar som fungerar med varandra och redan har arbete, men inte till de föräldrar som har ensam vårdnad och/eller inte har ett arbete. Regeringen beräknade i sin proposition att jämställdhetsbonusen (på dagens nivå) kostar samhället 200 mijoner i uteblivna skatteintäkter 2011. 200 miljoner från oss alla till de rikare. Samtidigt är det Försäkringskassan som har hand om hanteringen, vilket 2011 innebär en ökad kostnad på 21 miljoner kronor. (Och då pratar vi om en myndighet som inte mår helt bra.)

Folkpartiet startar alltså 8 mars-veckan med ett förslag som ökar klyftorna mellan rikare och fattigare föräldrar. Bra jobbat.

Feministiskt forum, dag 1

21 februari 2009

Har hängt på oerhört välbesökta Feministiskt forum på ABF i Stockholm, och en diskussion om feminismens plats i Sverige idag, arrangerat av tidskriften Arena. Frida Darj, Athena Farrokhzad och Maria Sveland satt i panel, intervjuade av Devrim Mavi och Moa Elf-Karlèn. Diskussionen tog sin utgångspunkt i den enkät Arena publicerat i senaste numret, där 22 mer eller mindre kända feministiska debattörer, akademiker och aktivister besvarar frågorna ”Vart har den feministiska debatten tagit vägen?”, ”Varför har den försvunnit från det offentliga samtalet?” och ”Behöver feminismen förnyas för att den är aktuell?”

Panelen var överens, precis som de som svarade i enkäten, om att den första frågan är felställd. Den feministiska debatten är i allra högsta grad levande, dock inte i den offentlighet som utgörs av massmedier eller den del av politiken som oftast syns. Istället lever feminismen i akademin, i gräsrotsaktivismen, i vardagsdiskussioner. Man påpekade att en frånvaro av feminism i ”offentliga” sammanhang inte behöver vara negativt, att vi då slipper det ständiga kompromissandet med antifeministiska idéer. Sveland menade att det feministiska politiska projektet är levande i storstäder och på landsbyggd, samt att det är oerhört framgångsrikt, men att vi av någon anledning är väldigt intresserade av att älta våra nederlag.

Regeringen fick välförtjänt kritik. Förutom att det åter igen påpekades hur absurdt det är att ha en jämställdhetsminister som inte är feminist, beskrevs det hur regeringen ockuperat jämställdhetsbegreppet och gjort ”svensk jämställdhet” till ett slagträ i ett politiskt projekt som framför allt är rasistiskt. Farrokhzad menade att den icke-vita kvinnokroppen aldrig varit så politiserad som den är nu, och att det dessutom är minst sagt svårt att komma fram i mainstreamdebatten, när man från ett antirasistiskt och feministiskt perspektiv vill bemöta regeringen. Darj påpekade att regeringen ofta får slentrianmässig skit för att den inte gör något, men att man faktiskt skickar miljoner både hit och dit i frågor som rör kön, och att frånvaron av en feministisk politisk analys eller vilja kopplad till dessa miljoner, är det verkliga problemet.

I en fråga till panelen undrade jag om det inte är ett problem att den mångfacetterade feministisk rörelsen bryr sig så lite om den makt som utgår från parlamentariska sammanhang, när den makten ändå spelar så pass stor roll. Svaret blev ungefär att jag hade rätt, men att orken och intresset inte verkar finnas. Sen var det ingen som plockade upp bollen, vilket kanske är symptomatiskt. Imorgon blir det dock panel om de feministiska utmaningar oppositionen står inför, med deltagare som i allra högsta grad jobbar med den parlamentariska makten. Ida Gabrielsson, Kajsa Borgnäs och Katrine Kielos debatterar.