Posts Tagged ‘Feministiskt forum’

Feministiskt forum, dag 2

22 februari 2009

Jag blev inte åhörare utan ersättare i diskussionen om det feministiska alternativet från vänster. Då jag inte är medlem i något parti, gavs jag rollen som kommenterande ex-ledarskribent, eller som det kallades ”en feminismens Glenn Hysén”. Med andra ord fanns det lite möjlighet att anteckna och sammanfatta, istället ska jag försöka samla de jag känner är mina viktigaste synpunkter.

Till att börja med måste De rödgröna, och då framför allt delar av socialdemokratin och i princip hela miljöpartiet, förstå att feminism handlar om makt och resurser, och omfördelningen av makt och resurser. Alltså, klassisk vänsterpolitik. En feministisk politik som blundar för att vissa specifika grupper (exempelvis ensamstående kvinnor med barn) är missgynnade ekonomiskt, kulturellt och socialt, blir långt mindre effektiv, och riskerar att bli politik som gynnar redan gynnade grupper (exempelvis sammanboende föräldrar där båda har ett fast jobb).

Socialdemokraterna måste här släppa sin besatthet vid att muta medelklassen med politiska reformer, och mijöpartiet måste börja diskutera hur en grön maktanalys av samhället i stort egentligen ser ut, och vad det får för betydelse för partiets feministiska politik (för mer utförlig diskussion om miljöpartiet kan man läsa det jag skrivit tidigare i frågan). Vänsterpartiet å sin sida har en levande feministisk debatt och analys, men måste bli långt mycket bättre på att kommunicera både med väljare och sin politiska omvärld hur man tänker och vart man vill. Dessa tre partier möts just nu i arbetsgrupper, som alla ska genomsyras av feministisk analys. Arbetsgrupperna kanske mer har till syfte att få de framtida statsråden att lära sig jobba tillsammans, men när de nu ändå ska diskutera politik, är jag orolig över att den gemensamt lägsta nämnaren (som med miljöpartiet vid bordet just nu är basic-feminism) kommer sätta tonen.

Vad som behöver komma fram ur de tre partiernas gemensamma överläggningar är en feministisk politisk strategi, som bygger på att en regering kan och ska göra mer än att skicka pengar till olika projekt – pengarna måste komma med feministisk ideologi. Nuvarande regerings ”jämställdhetspengar” är, som bekant, inte behäftade med ideologi, utan blir lite vad mottagaren gör dem till. (Alla som kan räkna upp fem feministiska generaldirektörer räcker upp en hand…) En sådan strategi kräver dock inte bara vilja, utan också en feministisk förvaltningspolitik, där man sätter sig ner och gör konsekvens- och kostnadsanalyser av sina feministiska ambitioner. Skräckexemplet på hur vi inte kan göra är vänsterpartiets ”200 000 jobb i offentlig sektor ger 100 000 jobb i privat sektor, punkt”, från valrörelsen 2006.

Ansvaret för en ideologiskt solid feministisk förvaltningspolitik bör dock inte bara läggas på De rödgröna. De utomparlamentariska feministiska rörelserna – akademin, aktivisterna, konstnärerna, författarna, journalisterna – alla måste ta sitt ansvar och intressera sig för vad partierna sysslar med, och vilken analys de gör. Istället för att slentrianmässigt säga ”orkar inte”, och skylla på medierna, behöver all den kompetens och alla de utgångspunkter som finns ute i de många kluster av utomparlamentarisk feminism som finns i Sverige, riktas mot de tre partier som förhoppningsvis bildar regering efter valet 2010. Tar vi inte ansvar och bevakar vad partierna gör, kan vi inte heller räkna med att en rödgrön regering spottar ur sig feministisk politik.

Annonser

Feministiskt forum, dag 1

21 februari 2009

Har hängt på oerhört välbesökta Feministiskt forum på ABF i Stockholm, och en diskussion om feminismens plats i Sverige idag, arrangerat av tidskriften Arena. Frida Darj, Athena Farrokhzad och Maria Sveland satt i panel, intervjuade av Devrim Mavi och Moa Elf-Karlèn. Diskussionen tog sin utgångspunkt i den enkät Arena publicerat i senaste numret, där 22 mer eller mindre kända feministiska debattörer, akademiker och aktivister besvarar frågorna ”Vart har den feministiska debatten tagit vägen?”, ”Varför har den försvunnit från det offentliga samtalet?” och ”Behöver feminismen förnyas för att den är aktuell?”

Panelen var överens, precis som de som svarade i enkäten, om att den första frågan är felställd. Den feministiska debatten är i allra högsta grad levande, dock inte i den offentlighet som utgörs av massmedier eller den del av politiken som oftast syns. Istället lever feminismen i akademin, i gräsrotsaktivismen, i vardagsdiskussioner. Man påpekade att en frånvaro av feminism i ”offentliga” sammanhang inte behöver vara negativt, att vi då slipper det ständiga kompromissandet med antifeministiska idéer. Sveland menade att det feministiska politiska projektet är levande i storstäder och på landsbyggd, samt att det är oerhört framgångsrikt, men att vi av någon anledning är väldigt intresserade av att älta våra nederlag.

Regeringen fick välförtjänt kritik. Förutom att det åter igen påpekades hur absurdt det är att ha en jämställdhetsminister som inte är feminist, beskrevs det hur regeringen ockuperat jämställdhetsbegreppet och gjort ”svensk jämställdhet” till ett slagträ i ett politiskt projekt som framför allt är rasistiskt. Farrokhzad menade att den icke-vita kvinnokroppen aldrig varit så politiserad som den är nu, och att det dessutom är minst sagt svårt att komma fram i mainstreamdebatten, när man från ett antirasistiskt och feministiskt perspektiv vill bemöta regeringen. Darj påpekade att regeringen ofta får slentrianmässig skit för att den inte gör något, men att man faktiskt skickar miljoner både hit och dit i frågor som rör kön, och att frånvaron av en feministisk politisk analys eller vilja kopplad till dessa miljoner, är det verkliga problemet.

I en fråga till panelen undrade jag om det inte är ett problem att den mångfacetterade feministisk rörelsen bryr sig så lite om den makt som utgår från parlamentariska sammanhang, när den makten ändå spelar så pass stor roll. Svaret blev ungefär att jag hade rätt, men att orken och intresset inte verkar finnas. Sen var det ingen som plockade upp bollen, vilket kanske är symptomatiskt. Imorgon blir det dock panel om de feministiska utmaningar oppositionen står inför, med deltagare som i allra högsta grad jobbar med den parlamentariska makten. Ida Gabrielsson, Kajsa Borgnäs och Katrine Kielos debatterar.