Posts Tagged ‘Miljöpartiet’

Miljöpartiet i solidaritet med vemdå?

21 juli 2009

Miljöpartiet posar på sin webbplats, på förstasidan, med att man för en politik i solidaritet med djuren. Wow, tänker man, vad handlar det här om? Måste klicka. Poserandet fortsätter:

Den gröna politiken utgår från en grön vision om ett radikalt annorlunda samhälle än dagens. Det handlar om ett samhälle som är ekologiskt hållbart, inte bara här i Sverige utan i hela världen. Det handlar om ett mer demokratiskt samhälle där vi inte utnyttjar djuren.

Den enda logiska slutsatsen av ovanstående resonemang måste ju vara att miljöpartiet inte vill att vi mördar och äter djur. Ärligt, jag kan verkligen inte tolka det på något annat sätt. Bestämmer mig för att använda webbplatsens sökfunktion för att läsa mer. Söker på ”djurrätt”.

WTF?

WTF?

Sökningen ger en (1) träff. Den handlar inte om kött. Miljöpartister out there, please explain.

(s) tystare om Saab

11 mars 2009

Ekot (med flera) rapporterar att februari slog rekord i antalet varsel för månaden, 16 000. Med andra ord smörgåsbord för oppositionen att pumpa ut mer eller mindre populistiska (och i vissa fall realistiska) förslag.

Socialdemokraterna låter i ett ovanligt informativt pressmeddelande meddela vad man skulle ha gjort om man suttit i regeringen, istället för den passiva Alliansen. Bland annat vill man se fler utbildningsplatser, vettigare verktyg till Arbetsförmedlingen, och 10 miljarder till kommuner och landsting. Miljöpartiet å sin sida släppte en promemoria i vilken man bland annat vill ge 24 miljarder till spårvägar i storstäderna (under de kommande 15 åren). Det känns som att det rör på sig, som att oppositionen gått från att bara gnälla på regeringens passivitet, till att vissa eget initiativ.

Därför är det motiverat att fråga sig varför man inte går ut tillsammans? Okej, arbetsgrupperna har bara börjat prata, men vore det inte lite smartare att i en så exceptionell situation som Sverige och världen befinner sig i, sätta sig ner på högsta partinivå och formulera sig? När det inte görs syns det mycket tydligt var man inte är överens. Socialdemokraterna vill fortfarande få ut de 28 miljarderna som lovats i stöd till fordonsindustrin av regeringen, medan miljöpartiet

anser att staten bör vara motor i att driva på en fordonsutveckling som leder till klimatsmarta transporter. Att resa tillsammans istället för en och en i en bil är oslagbart för att nå det målet.

Miljöpartiet menar svensk personbilstillverkning är beroende av hushållens konsumtion, har en osäker framtid, lider av överetablering, är i stort behov av lån och stöd, samt saknar attraktiva produkter. Miljöpartiet har givetvis helt rätt. Socialdemokraterna å sin sida verkar inte veta riktigt vad man tycker, det har varit väldigt lite Saab-retorik de senaste dagarna. Man skriver dock i ett annat pressmeddelande att regeringen missar chansen att ställa om med gröna jobb. Tyvärr saknar detta pressmeddelande den tydlighet som finns i det som skickades en dryg timma tidigare.

Miljöpartiet loves Saab

25 februari 2009

Nu går även mijöpartiet ut och säger att jobben på Saab måste räddas för skattebetalarnas skull. Det är kanske inte så viktigt i sak egentligen, mer komiskt kanske. Det intressanta är att miljöpartiet verkar mena allvar med att man (på gott och ont) vill lära sig mer om storskalig arbetsmarknadspolitik. Möte på LO, tätare samtal på Bommersvik, fler vänskapsband mellan mijöpartister och socialdemokrater. Så beter sig ett parti som vill ha makt. Det är bra.

Feministiskt forum, dag 2

22 februari 2009

Jag blev inte åhörare utan ersättare i diskussionen om det feministiska alternativet från vänster. Då jag inte är medlem i något parti, gavs jag rollen som kommenterande ex-ledarskribent, eller som det kallades ”en feminismens Glenn Hysén”. Med andra ord fanns det lite möjlighet att anteckna och sammanfatta, istället ska jag försöka samla de jag känner är mina viktigaste synpunkter.

Till att börja med måste De rödgröna, och då framför allt delar av socialdemokratin och i princip hela miljöpartiet, förstå att feminism handlar om makt och resurser, och omfördelningen av makt och resurser. Alltså, klassisk vänsterpolitik. En feministisk politik som blundar för att vissa specifika grupper (exempelvis ensamstående kvinnor med barn) är missgynnade ekonomiskt, kulturellt och socialt, blir långt mindre effektiv, och riskerar att bli politik som gynnar redan gynnade grupper (exempelvis sammanboende föräldrar där båda har ett fast jobb).

Socialdemokraterna måste här släppa sin besatthet vid att muta medelklassen med politiska reformer, och mijöpartiet måste börja diskutera hur en grön maktanalys av samhället i stort egentligen ser ut, och vad det får för betydelse för partiets feministiska politik (för mer utförlig diskussion om miljöpartiet kan man läsa det jag skrivit tidigare i frågan). Vänsterpartiet å sin sida har en levande feministisk debatt och analys, men måste bli långt mycket bättre på att kommunicera både med väljare och sin politiska omvärld hur man tänker och vart man vill. Dessa tre partier möts just nu i arbetsgrupper, som alla ska genomsyras av feministisk analys. Arbetsgrupperna kanske mer har till syfte att få de framtida statsråden att lära sig jobba tillsammans, men när de nu ändå ska diskutera politik, är jag orolig över att den gemensamt lägsta nämnaren (som med miljöpartiet vid bordet just nu är basic-feminism) kommer sätta tonen.

Vad som behöver komma fram ur de tre partiernas gemensamma överläggningar är en feministisk politisk strategi, som bygger på att en regering kan och ska göra mer än att skicka pengar till olika projekt – pengarna måste komma med feministisk ideologi. Nuvarande regerings ”jämställdhetspengar” är, som bekant, inte behäftade med ideologi, utan blir lite vad mottagaren gör dem till. (Alla som kan räkna upp fem feministiska generaldirektörer räcker upp en hand…) En sådan strategi kräver dock inte bara vilja, utan också en feministisk förvaltningspolitik, där man sätter sig ner och gör konsekvens- och kostnadsanalyser av sina feministiska ambitioner. Skräckexemplet på hur vi inte kan göra är vänsterpartiets ”200 000 jobb i offentlig sektor ger 100 000 jobb i privat sektor, punkt”, från valrörelsen 2006.

Ansvaret för en ideologiskt solid feministisk förvaltningspolitik bör dock inte bara läggas på De rödgröna. De utomparlamentariska feministiska rörelserna – akademin, aktivisterna, konstnärerna, författarna, journalisterna – alla måste ta sitt ansvar och intressera sig för vad partierna sysslar med, och vilken analys de gör. Istället för att slentrianmässigt säga ”orkar inte”, och skylla på medierna, behöver all den kompetens och alla de utgångspunkter som finns ute i de många kluster av utomparlamentarisk feminism som finns i Sverige, riktas mot de tre partier som förhoppningsvis bildar regering efter valet 2010. Tar vi inte ansvar och bevakar vad partierna gör, kan vi inte heller räkna med att en rödgrön regering spottar ur sig feministisk politik.