Posts Tagged ‘Riksdagsval 2010’

Viktiga(s)t i valet?

08 juni 2009

Såg att Marita Ulvskog twittrade (kring midnatt svensk tid)

är nöjd med att vi krossade m-strategin att de skulle bli största parti. Och att sverigedemokraterna inte kom in. Två viktigaste målen!

Som om det är socialdemokraternas, eller Ulvskogs, förtjänst att moderaterna gjorde ett dåligt val, eller att sverigedemokraterna inte gjorde ett succéval. Inför riksdagsvalet kanske det skulle vara på sin plats att ha som de två viktigaste målen att öka antalet mandat för det egna partiet, och för blocket man ingår i som helhet. Men jag vet inte, det är bara en idé sådär.

Annonser

Förnya eller dö, igen

07 juni 2009

Okej, det är valet till EU-parlamentet och därför ska vi ta allting med ett stort mått salt. Det är inte samma väljare, i stort inte samma sakfrågor, det är försommar (tror jag?) och inte brittsommar, men: Lars Ohly, och de strateger i den omedelbara kretsen omkring honom, måste ta katastrofvalet på allvar, om inte även riksdagsvalet 2010 ska bli ett fiasko.

Vänsterpartisterna ursäktar sig just nu med att de egentligen har massor av väljare, men att de inte lyckades mobilisera dem. Bullshit. Man har de väljare man förtjänar. Det förstod Fredrik Reinfeldt i god tid, och nu får han vara ordförande för Unionen som belöning. Att som vänsterpartiet skylla på väljarna för sina egna förluster är symptomatiskt för ett parti med dåligt självförtroende och få svar.

Lösningen ligger i att förnya sin politik och mobilisera nya väljare, inte lita till spökröster från ”förorten”. Alla som tror att det kommer hända räcker upp en hand.

Strejkrätten som valfråga?

12 mars 2009

Som bekant har huvudavtalsförhandlingarna mellan LO, Svenskt Näringsliv och PTK brutit samman. Ända sedan samtalet inleddes har de tuffaste stridsfrågorna varit turordningsregler och konflikträtten, och här har man inte kunnat hitta en gemensam lösning. SvD:s ledarsida utropar att frågorna äntligen landar där de hör hemma, i riksdag och regeringen, och Expressens ledarsida vill att Sven-Otto Littorin ska plocka upp bollen.

Om det nu faktiskt blir så att inga förhandlingar återupptas finns det väl ingen annan lösning? (Experter får gärna kommentera.) Men frågan är då om Alliansen kommer vilja tillsätta en utredning med eller utan direktiv. Och isåfall kan vi väl räkna med att turordningsregler, konflikträtt och andra Saltsjöbadsavtalrelaterade frågor, kan bli valfrågor. Vilka partier tjänar på det 2010, när arbetslösheten är omkring 9%?

Samarbete mot charader

09 mars 2009

Östrans ledarskribent Peter Akinder skriver idag att socialdemokraterna, i och med att man vill regera med vänsterpartiet och miljöpartiet, riskerar att vattna ur sitt varumärke så pass mycket att väljarna tappar förtroendet. Enligt Akinder (om jag läser honom rätt) är just regeringsinnehavet och förmågan att kunna presentera sig som det enda parti som kunnat regera själva varit en stor och viktig del i att socialdemokraterna alltid blir största parti i riksdagsvalen. Akinder påpekar att det inte var samarbetet i sig som gjorde att Alliansen vann en knapp seger 2006.

Visst, det är lätt att vara efterklok. Det är förvisso svårt att utröna vad opinionen egentligen tycker om De rödgrönas ambitioner att regera, men socialdemokraterna har kanske inte varit någon raket i opinionen de senaste månaderna. Ibland känns det som att samarbetet först högerut med miljöpartiet och sedan också vänsterut med vänsterpartiet triggats av nervösa socialdemokratiska partistrateger som tar Henrik Brors åsikter om svensk politik på för stort allvar.

Missförstå mig rätt, jag är en stor anhängare av att oppositionen går till val tillsammans, av flera skäl. Men det är ett problem att socialdemokraterna inte riktigt verkar veta varför de ingått i ett samarbete. Minns att partistrategerna i ett gynnsamt opinionsläge i somras räknade med att socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans skulle kunna bilda regering 2010. Ett fullkomligt idiotiskt antagande, så långt kvar till valet, och med tanke på hur snabbt man övergav idén, ett sorgligt bevis på en nervös stämning.

Hade ambitionerna varit genuina hade Mona Sahlin dels kanske jobbat på att förankra dem lite bättre, men inte heller avvikit från dem så snart. Nu sitter man där och vet inte vad man vill med sitt framtida regeringsinnehav. Peter Akinder skriver att socialdemokraternas politik i och med koalitionsbyggandet blev otydlig. Nu var den inte särskilt tydlig innan heller, men vem vet, arbetsgrupperna har all chans att presentera en rödgrön vision som blickar framåt.

Akinder kanske har rätt utifrån perspektivet att socialdemokraterna antagligen tjänar, kortsiktigt, på att gå till val själva. Men i ett lite längre perspektiv, det vill säga när det blir regeringsförhandlingar, är det nog bättre att vara överens innan. Den politiska kartan kan mycket väl ritas om 2010, och då vore det trist om miljöpartiet uppmuntrades köra sina charader från 2002 i repris.

Feministisk regering 2010?

08 mars 2009

Partiledarna för De rödgröna skriver idag på Newsmill att de vill bilda en feministisk regering. Glädjande nog är artikeln välskriven. Ambitionen känns genuin, man för fram exempel på alternativ till den nuvarande regeringens parodi på feministisk politik, och man lovar att de fem arbetsgrupperna ska lägga smarta förslag. Visserligen är det rätt pinsamt att man lyfter fram det eftersatta underhållsstödet, som den förra regeringen är minst lika medskyldig till, men i övrigt verkar det som om Mona Sahlin börjat förstå att jämställdhetsbonus är dåligt, samt som om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson börjat förstå det som stått i partimotionerna i ett par år.

Nu är det ju inte helt sannolikt att artikeln skickats runt mellan partiledarna, utan folk som arbetar åt dem, vilket är bättre. Det är en indikation på att frågorna diskuteras bland de som arbetar fram underlag och drar upp strategier. Att diskussionen förs där är en förutsättning för att de fem arbetsgrupperna ska få den feministiska profil de måste ha. Vidare innebär dagens artikel att om politiken som kommer efter en rödgrön valvinst 2010 faktiskt inte blir feministisk har vi grund för att bli arga. Se där.

För övrigt är det roligt att klarspråkande Marit Paulsen säger som det är angående folkpartiets jämställdhetspolitik.

Edit: Nu lagt in den igår bortglömda länken till det Paulsen faktiskt sa.

Respektlös Schlingmann förnyar

06 mars 2009

I Per Schlingmanns nyhetsbrev den här veckan kan man läsa att moderaterna inför nästa val planerar att kvotera in kandidater som tidigare inte haft förtroendeuppdrag på sina listor. Vart femte namn ska vara nytt! Schlingmann förklarar:

Genom att fler personer som inte tidigare haft förtroendeuppdrag får möjlighet att representera oss kan detta bli ett verkningsfullt sätt att förnya moderaterna. Vi hoppas också att detta ska bidra till att vi lockar till oss personer med andra bakgrunder än de som representerar oss idag.

Måste säga att det är djärvt av partistyrelsen att säga till alla som slitit i år efter år i meningslösa fritidsnämnder i kommuner de inte bor i längre, att den politiska aktivitet som tidigare var en nödvändighet för att bli påtänkt, nu kan diskvalificera dem. Men sen tänker jag mig tillbaka till moderaternas framtidskonvent, som arrangerades i november 2008.

Fredrik Reinfeldt var i sitt avslutningsanförande tydlig med att partiet helt saknar förtroende i många väljargrupper (i min valkrets i Skärholmen röstar ungefär 75% på socialdemokraterna). Att det inte blir valvinst 2010 om man inte fortsätter att förnya sig. Det är med andra ord fortfarande förnya eller dö som gäller, även om det kanske i första hand inte är politiken utan formerna som stöps om. Reinfeldt vet att man måste utmana och hugga för att vinna.

Och varför inte? Formen och vem som står på listan spelar ju faktiskt roll. Att socialdemokraterna byter ut Pär Nuder mot Jan Emanuel Johansson (vars politiska patos idag sammanfattas av Expressens Johannes Forssberg) är ett bra exempel på hur det blir när man inte tänker på riktigt allt.

Soffan vinner

28 februari 2009

DN publicerar idag den senaste opinionsundersökningen från Synovate. Som vanligt när det borgerliga blocket knappar in ritar DN en härligt blaffig graf med bilder på en ledsen opposition och en överglad Maud Olofsson. Det är givetvis DN:s fulla rätt att göra detta, men det börjar kännas lite töntigt nu. Eller liksom, lägg opinionsjournalistiken på ledarsidan, där blir den bättre och roligare att läsa.

Dock, det finns i rapporteringen en mycket intressant kommentar från Synovates Nicklas Källebring, som ger sig på ett ärligt försök att tolka siffrorna:

En hel del väljare som tidigare röstat på något av de rödgröna partierna har nu också lagt sig på sofflocket och vill inte ta ställning mellan partierna. Andelen soffliggare är nu utjämnad mellan blocken.

Ergo, många av de som i ilska över den nya regeringens systematiska nedmontering av social trygghet gav oppositionen ett opinionsövertag på 19%, genom att tydligt deklarera sitt stöd för ett av de tre partierna, har efter det senaste halvårets sopiga hantering av oppositionsrollen från partiernas sida, åter lagt sig på soffan. Det betyder inte att de ger sitt stöd till det borgerliga blocket.

De rödgröna har med andra ord bollen i handen. Vi kan innerligt hoppas att den för mandatperioden rekordstora andelen osäkra väljare (drygt 20%) inte kastar in socialdemokraterna i en tävling om att muta medelklassen vänsterut. Så länge moderaterna sitter vid rodret i regeringen är det nämligen ett projekt dömt att misslyckas. De rödgröna har dock all möjlighet att vinna tillbaka sina väljare från soffan om man slutar bråka, och presenterar ideologiska svar på vart man vill med landet. Om man kommer loss i arbetsgrupperna kan det bli riktigt roligt.

Var är (s)petsen?

27 februari 2009

Senare idag väljer den socialdemokratiska partistyrelsen Ibrahim Baylan till ny partisekreterare. Tillförordnad så länge, men att det blir någon annan som väljs av socialdemokraternas kongress i höst är inte troligt. Därmed är en lång diskussion där det spekulerats om allt från Urban Ahlin till Håkan Juholt, som utsågs till tillförordnad i november 2008, men alltså inte får jobbet (oklart varför). Socialdemokratins ständiga inte-så-mörka dark horse Margot Wallström har många önskat tillbaka till vilken post som helst, men nej, inte den här gången heller.

Frågan är då om Baylan är ett bra val. Hans offentliga gärning som skolminister är det få som minns med särskild skärpa. Jag minns den mest som ett misslyckande i att ge svar på folkpartiets straff och sorterings-skola (en politik socialdemokraterna nu går med på). Och med tanke på hur lång tid det tagit för Mona Sahlin att välja sin högra hand känns det kanske inte som om Baylan är ett förstahandsval, eller ens andrahandsval. (Jonas Morian bloggade om att så troligtvis är fallet i onsdags.)

Socialdemokraterna behöver en partisekreterare som kan mäta sig med Per Schlingmann, om man menar allvar med att vinna nästa val. En person som kan leda partiets valarbete och samtidigt styra partiets ansikte utåt. Att politik handlar mer om kommunikation än många socialdemokrater vill erkänna, visade Schlingmann oss i valrörelsen 2006, i vilken han sensationellt ledde moderaterna till att vara det parti väljarna hade störst förtroende för när det gäller jobbpolitik (även om det nu verkar ha svängt), och därmed valvinst.

I Dagens Arena frågar sig Håkan A Bengtsson om det alls finns en ”socialdemokratisk intellektuell beredskap att analysera och på ett djupare plan förhålla sig kritisk till det kapitalistiska systemet”. Jag tror att det finns. Inom socialdemokraterna finns många skarpa hjärnor, både visionärer och strateger. Av någon anledning verkar de just nu inte jobba särskilt nära Mona Sahlin.

Feministiskt forum, dag 2

22 februari 2009

Jag blev inte åhörare utan ersättare i diskussionen om det feministiska alternativet från vänster. Då jag inte är medlem i något parti, gavs jag rollen som kommenterande ex-ledarskribent, eller som det kallades ”en feminismens Glenn Hysén”. Med andra ord fanns det lite möjlighet att anteckna och sammanfatta, istället ska jag försöka samla de jag känner är mina viktigaste synpunkter.

Till att börja med måste De rödgröna, och då framför allt delar av socialdemokratin och i princip hela miljöpartiet, förstå att feminism handlar om makt och resurser, och omfördelningen av makt och resurser. Alltså, klassisk vänsterpolitik. En feministisk politik som blundar för att vissa specifika grupper (exempelvis ensamstående kvinnor med barn) är missgynnade ekonomiskt, kulturellt och socialt, blir långt mindre effektiv, och riskerar att bli politik som gynnar redan gynnade grupper (exempelvis sammanboende föräldrar där båda har ett fast jobb).

Socialdemokraterna måste här släppa sin besatthet vid att muta medelklassen med politiska reformer, och mijöpartiet måste börja diskutera hur en grön maktanalys av samhället i stort egentligen ser ut, och vad det får för betydelse för partiets feministiska politik (för mer utförlig diskussion om miljöpartiet kan man läsa det jag skrivit tidigare i frågan). Vänsterpartiet å sin sida har en levande feministisk debatt och analys, men måste bli långt mycket bättre på att kommunicera både med väljare och sin politiska omvärld hur man tänker och vart man vill. Dessa tre partier möts just nu i arbetsgrupper, som alla ska genomsyras av feministisk analys. Arbetsgrupperna kanske mer har till syfte att få de framtida statsråden att lära sig jobba tillsammans, men när de nu ändå ska diskutera politik, är jag orolig över att den gemensamt lägsta nämnaren (som med miljöpartiet vid bordet just nu är basic-feminism) kommer sätta tonen.

Vad som behöver komma fram ur de tre partiernas gemensamma överläggningar är en feministisk politisk strategi, som bygger på att en regering kan och ska göra mer än att skicka pengar till olika projekt – pengarna måste komma med feministisk ideologi. Nuvarande regerings ”jämställdhetspengar” är, som bekant, inte behäftade med ideologi, utan blir lite vad mottagaren gör dem till. (Alla som kan räkna upp fem feministiska generaldirektörer räcker upp en hand…) En sådan strategi kräver dock inte bara vilja, utan också en feministisk förvaltningspolitik, där man sätter sig ner och gör konsekvens- och kostnadsanalyser av sina feministiska ambitioner. Skräckexemplet på hur vi inte kan göra är vänsterpartiets ”200 000 jobb i offentlig sektor ger 100 000 jobb i privat sektor, punkt”, från valrörelsen 2006.

Ansvaret för en ideologiskt solid feministisk förvaltningspolitik bör dock inte bara läggas på De rödgröna. De utomparlamentariska feministiska rörelserna – akademin, aktivisterna, konstnärerna, författarna, journalisterna – alla måste ta sitt ansvar och intressera sig för vad partierna sysslar med, och vilken analys de gör. Istället för att slentrianmässigt säga ”orkar inte”, och skylla på medierna, behöver all den kompetens och alla de utgångspunkter som finns ute i de många kluster av utomparlamentarisk feminism som finns i Sverige, riktas mot de tre partier som förhoppningsvis bildar regering efter valet 2010. Tar vi inte ansvar och bevakar vad partierna gör, kan vi inte heller räkna med att en rödgrön regering spottar ur sig feministisk politik.

Det stora vadet

21 februari 2009

Läser om ännu en icke statistiskt säkerställd opinionsundersökning i vilken oppositionens övertag minskar och nu är dryga 7%. Jag vet inte, men om jag vann ett val med 7% marginal skulle jag skryta och vara dryg i flera månader. Minns att den sittande regeringen vann valet 2006 med en mycket mer knapp marginal, och ändå agerar som om man vunnit med en sådär 15%. (Och varför inte, de vann ju.)

Nej, opinionsundersökningar är inte så intressanta om man inte presenterar en samling av alla opinionsundersökningar över ett par månader och ser om det finns några trender som fler än ett eller två insitut identifierat. (Den ende som brukar orka med att göra en sammanställning är docent Henrik Oscarsson.) Men jag tänkte ändå ta tillfället i akt, när vi pratar opinionsvindar, att bjuda in er läsare till att följa ett vad jag ingått, med min gode vän och morfar Lars Ersson.

Ersson är övertygad om att Mona Sahlin inte bara är dålig, utan så dålig att hon kommer få sparken från posten som partiordförande innan valet 2010. Jag å min sida menar att visst, Sahlin har inte imponerat hittills, men att socialdemokraterna aldrig skulle byta ut bossen innan han eller hon fått visa sig i ett riksdagsval. Med andra ord kan Sahlin vara hur dålig som helst och ändå få leda socialdemokraterna 2010. Många skulle säga att det är ett vad som kräver rätt mycket högre insats från min sida. Följaktligen har Ersson satsat 500 kronor, medan jag har satsat att jag ska sluta röka. Rätt rimliga odds, om ni frågar mig. Any takers?