Posts Tagged ‘Socialdemokraterna’

Viktiga(s)t i valet?

08 juni 2009

Såg att Marita Ulvskog twittrade (kring midnatt svensk tid)

är nöjd med att vi krossade m-strategin att de skulle bli största parti. Och att sverigedemokraterna inte kom in. Två viktigaste målen!

Som om det är socialdemokraternas, eller Ulvskogs, förtjänst att moderaterna gjorde ett dåligt val, eller att sverigedemokraterna inte gjorde ett succéval. Inför riksdagsvalet kanske det skulle vara på sin plats att ha som de två viktigaste målen att öka antalet mandat för det egna partiet, och för blocket man ingår i som helhet. Men jag vet inte, det är bara en idé sådär.

Varför är värnplikt vänster?

19 mars 2009

Jag försöker förstå rubriken ”Rädda värnplikten!”, vilken pryder ett pressmeddelande från vänsterpartiet som skickades ut i eftermiddags, som reaktion på regeringens nattmanglade försvarspolitik. Regeringen ser det som en nödvändighet att för att den nya organisationen avskaffa värnplikten, och istället ha stående bataljoner och kontrakterade soldater. Vänsterpartiet är helt uppenbart av en annan åsikt.

Men varför? Vad menas? Frågan är förstås oerhört komplex, men symbolvärdet i just värnplikten är ändå värt att diskutera (tycker i alla fall vänsterpartiet), så jag ska ge mig på ett försök. Varför är värnplikt vänsterpolitik? Vänsterpartiet presenterar följande argument:

  • Värnplikt är en tradition
  • Hemvärnet försvagas
  • 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO

Socialdemokraterna är inte heller glada, och presenterar följande argument under rubriken Regeringen bryter svensk försvarstratidion:

  • Värnplikt är en tradition
  • 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO
  • Utan värnplikt finns det ingen folklig förankring av försvaret

Traditioner är ju fint, men när de är så urholkade och parodiska i sig själva som värnplikten, känner jag inte att det argumentet säger mig så mycket. Att en ny försvarspolitik tar oss närmare NATO är både möjligt och (med sittande regering) troligt, men att det finns ett samband med huruvida vi har värnplikt eller inte känns tveksamt. Hemvärnets framtid, roll och nytta känns svår att bedöma utifrån pressmeddelande-krig, men jag kan inte tänka mig att frivilligkårer skulle vara beroende av att unga män (och kvinnor?) tvingas göra värnplikt?

NATO-motsånd är förstås en vänsterposition, men vår ”alliansfrihet” har väl försvarats av politisk vilja, inte av att massa unga män årligen skickas till Näsby Park för att mönstra, och sedan till Boden för att lära sig morsekod? Om det nu inte finns ett samband mellan värnplikt och vem man röstar på (någon som vet?).

Kvar finns den folkliga förankringen. Åtta socialdemokrater skrev i en motion i höstas apropå folklig förankring att

Försvarsmaktens anställda ska representera hela samhällets sammansättning vad gäller kön, etnicitet och sexuell läggning. Så är inte fallet i dag. På orter utan förband är det i dag mycket få som gör värnplikten. De minskade värnpliktskullarna innebär att färre får insyn i Försvarsmakten och att förståelsen för dess uppgift riskerar att minska i samhället.

Det är alltså viktigt att försvaret representerar hela samhället. Känns vänster. Men i en sådan ambition finns ju en inneboende mycket stor risk för att det där tvärsnittet inte kan eller vill lära sig skjuta med pansarskott, vilket motionsförfattarna själva påpekar. För att få en representation måste rimligtvis alla i mönstringsålder kartläggas och väljas ut. Jag vet inte, men det känns kanske inte jättevänster att konstatera ”Okej, vi behöver öka kvoterna av nigerianskättade, synskadade och transvestiter. Vi lottar från listan och ringer in dem!” Visst, raljant, men hur ska det gå till då?

För övrigt: Dagens Konflikt twittrade mig och menade att ”den demokrati vi ändå har blir så mycket tryggare backat av ett folkförsvar”. Jag vet inte, men jag känner inte att min misslyckade mönstring har gjort mig mindre benägen att försvara våra grundlagar, och jag tror inte heller att min pappa just på grund av utförd värnplikt är mer benägen. Vad menas?

(s) tystare om Saab

11 mars 2009

Ekot (med flera) rapporterar att februari slog rekord i antalet varsel för månaden, 16 000. Med andra ord smörgåsbord för oppositionen att pumpa ut mer eller mindre populistiska (och i vissa fall realistiska) förslag.

Socialdemokraterna låter i ett ovanligt informativt pressmeddelande meddela vad man skulle ha gjort om man suttit i regeringen, istället för den passiva Alliansen. Bland annat vill man se fler utbildningsplatser, vettigare verktyg till Arbetsförmedlingen, och 10 miljarder till kommuner och landsting. Miljöpartiet å sin sida släppte en promemoria i vilken man bland annat vill ge 24 miljarder till spårvägar i storstäderna (under de kommande 15 åren). Det känns som att det rör på sig, som att oppositionen gått från att bara gnälla på regeringens passivitet, till att vissa eget initiativ.

Därför är det motiverat att fråga sig varför man inte går ut tillsammans? Okej, arbetsgrupperna har bara börjat prata, men vore det inte lite smartare att i en så exceptionell situation som Sverige och världen befinner sig i, sätta sig ner på högsta partinivå och formulera sig? När det inte görs syns det mycket tydligt var man inte är överens. Socialdemokraterna vill fortfarande få ut de 28 miljarderna som lovats i stöd till fordonsindustrin av regeringen, medan miljöpartiet

anser att staten bör vara motor i att driva på en fordonsutveckling som leder till klimatsmarta transporter. Att resa tillsammans istället för en och en i en bil är oslagbart för att nå det målet.

Miljöpartiet menar svensk personbilstillverkning är beroende av hushållens konsumtion, har en osäker framtid, lider av överetablering, är i stort behov av lån och stöd, samt saknar attraktiva produkter. Miljöpartiet har givetvis helt rätt. Socialdemokraterna å sin sida verkar inte veta riktigt vad man tycker, det har varit väldigt lite Saab-retorik de senaste dagarna. Man skriver dock i ett annat pressmeddelande att regeringen missar chansen att ställa om med gröna jobb. Tyvärr saknar detta pressmeddelande den tydlighet som finns i det som skickades en dryg timma tidigare.

Samarbete mot charader

09 mars 2009

Östrans ledarskribent Peter Akinder skriver idag att socialdemokraterna, i och med att man vill regera med vänsterpartiet och miljöpartiet, riskerar att vattna ur sitt varumärke så pass mycket att väljarna tappar förtroendet. Enligt Akinder (om jag läser honom rätt) är just regeringsinnehavet och förmågan att kunna presentera sig som det enda parti som kunnat regera själva varit en stor och viktig del i att socialdemokraterna alltid blir största parti i riksdagsvalen. Akinder påpekar att det inte var samarbetet i sig som gjorde att Alliansen vann en knapp seger 2006.

Visst, det är lätt att vara efterklok. Det är förvisso svårt att utröna vad opinionen egentligen tycker om De rödgrönas ambitioner att regera, men socialdemokraterna har kanske inte varit någon raket i opinionen de senaste månaderna. Ibland känns det som att samarbetet först högerut med miljöpartiet och sedan också vänsterut med vänsterpartiet triggats av nervösa socialdemokratiska partistrateger som tar Henrik Brors åsikter om svensk politik på för stort allvar.

Missförstå mig rätt, jag är en stor anhängare av att oppositionen går till val tillsammans, av flera skäl. Men det är ett problem att socialdemokraterna inte riktigt verkar veta varför de ingått i ett samarbete. Minns att partistrategerna i ett gynnsamt opinionsläge i somras räknade med att socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans skulle kunna bilda regering 2010. Ett fullkomligt idiotiskt antagande, så långt kvar till valet, och med tanke på hur snabbt man övergav idén, ett sorgligt bevis på en nervös stämning.

Hade ambitionerna varit genuina hade Mona Sahlin dels kanske jobbat på att förankra dem lite bättre, men inte heller avvikit från dem så snart. Nu sitter man där och vet inte vad man vill med sitt framtida regeringsinnehav. Peter Akinder skriver att socialdemokraternas politik i och med koalitionsbyggandet blev otydlig. Nu var den inte särskilt tydlig innan heller, men vem vet, arbetsgrupperna har all chans att presentera en rödgrön vision som blickar framåt.

Akinder kanske har rätt utifrån perspektivet att socialdemokraterna antagligen tjänar, kortsiktigt, på att gå till val själva. Men i ett lite längre perspektiv, det vill säga när det blir regeringsförhandlingar, är det nog bättre att vara överens innan. Den politiska kartan kan mycket väl ritas om 2010, och då vore det trist om miljöpartiet uppmuntrades köra sina charader från 2002 i repris.

Var är (s)petsen?

27 februari 2009

Senare idag väljer den socialdemokratiska partistyrelsen Ibrahim Baylan till ny partisekreterare. Tillförordnad så länge, men att det blir någon annan som väljs av socialdemokraternas kongress i höst är inte troligt. Därmed är en lång diskussion där det spekulerats om allt från Urban Ahlin till Håkan Juholt, som utsågs till tillförordnad i november 2008, men alltså inte får jobbet (oklart varför). Socialdemokratins ständiga inte-så-mörka dark horse Margot Wallström har många önskat tillbaka till vilken post som helst, men nej, inte den här gången heller.

Frågan är då om Baylan är ett bra val. Hans offentliga gärning som skolminister är det få som minns med särskild skärpa. Jag minns den mest som ett misslyckande i att ge svar på folkpartiets straff och sorterings-skola (en politik socialdemokraterna nu går med på). Och med tanke på hur lång tid det tagit för Mona Sahlin att välja sin högra hand känns det kanske inte som om Baylan är ett förstahandsval, eller ens andrahandsval. (Jonas Morian bloggade om att så troligtvis är fallet i onsdags.)

Socialdemokraterna behöver en partisekreterare som kan mäta sig med Per Schlingmann, om man menar allvar med att vinna nästa val. En person som kan leda partiets valarbete och samtidigt styra partiets ansikte utåt. Att politik handlar mer om kommunikation än många socialdemokrater vill erkänna, visade Schlingmann oss i valrörelsen 2006, i vilken han sensationellt ledde moderaterna till att vara det parti väljarna hade störst förtroende för när det gäller jobbpolitik (även om det nu verkar ha svängt), och därmed valvinst.

I Dagens Arena frågar sig Håkan A Bengtsson om det alls finns en ”socialdemokratisk intellektuell beredskap att analysera och på ett djupare plan förhålla sig kritisk till det kapitalistiska systemet”. Jag tror att det finns. Inom socialdemokraterna finns många skarpa hjärnor, både visionärer och strateger. Av någon anledning verkar de just nu inte jobba särskilt nära Mona Sahlin.

Coacher för miljoner eller miljarder?

26 februari 2009

Ibland blir det så fel. Läser i ett reportage i Dagens Arbete att ett gäng grafiker som blivit arbetslösa efter en konkurs har fått praktikplats genom en AMS-åtgärd. Låter ju bra, tills jag läser vidare och inser att det nya företaget köpt konkursbolagets inventarier, och producerar samma varor. Efter ett halvt livs anställning har folk nu blivit praktikanter, till och med sista april. Praktiklönen motsvarar a-kassa.

Denna något kreativa men helt orimliga lösning på ett lokalt arbetslöshetsproblem är dock ingenting i jämförelse med regeringens 2,9 miljarder-satsning på statliga jobbcoacher. Coacherna ska jobba ett par tre månader, och man kan stilla fråga sig vilka jobb de ska coacha in folk på, och om det inte fanns något annat vi kunde lägga pengarna på. Socialdemokraterna å sin sida ville i höstas också satsa på jobbcoacher. Dock bara till en kostnad på 100 miljoner. Regeringen och oppositionen har uppenbart helt olika tilltro till hur många jobb arbetsmarknaden kommer trolla fram, som arbetslösa kan coachas till, inom en nära framtid. Och då har regeringen ändå sagt att det blir två skitår.

Noterar för övrigt med glädje att Arbetarens ledarskribent Rebecka Bohlin inte vill rädda Saab, utan föreslår att företaget istället köps av Vattenfall, och börjar bygga vindkraft. Ännu mer inspirerande är att det tydligen dessutom är praktiskt genomförbart, om än inte helt lätt. Politiker med visioner, please stand up.

Den omöjlige Pär Nuder

23 februari 2009

Pär Nuder, hatad av många, lämnar riksdagen. Något som måste sägas vara väntat. Från att vara Sveriges mäktigaste man (vem tror ni styrde Sverige när Göran Persson letade hus på Hemnet?) till bänknötare på gubbhyllan, klart karln tröttnade. Tänker att Nuder är rätt bitter. Han vet att han är smartare än Mona Sahlin, han har en tydligare bild av vad Sverige behöver göra, och han är nog övertygad om att han skulle bli en bättre statsminister.

Innan valet 2006 var det rätt få som delade den uppfattningen. Under 2008, i takt med partiorganisatoriska fiaskon och bristande ledarskap ropade folk på ångervecka, men mellan skål och vägg var det kanske inte just Göran Persson man ville ha tillbaka till socialdemokraternas maktcentrum, utan arkitekten bakom, Pär Nuder. Att offentligt tycka om Nuder har dock länge varit en omöjlighet, vilket gjort det mycket svårt för Nuder att hitta stöd i partiet.

Pär Nuder har gjort misstaget att tro att det bara är ens idéer och intellekt som spelar roll i politiken. Att vara politiker handlar också om att tycka om att synas och göra saker för att bli omtyckt, av kollegor och av offentligheten. Pär Nuder som vallokomotiv är för många en skrattretande tanke. Själv tänker jag tillbaka till budgetdebatten i oktober 2006. Nuder som vi aldrig hade sett honom, och aldrig skulle få se igen:

En heltidsarbetande undersköterska tjänar med tillägg av OB-ersättning ca 20 000 kr i månaden. Efter 300 dagars arbetslöshet kommer hon att ha en a-kassa om 13 000 kr i månaden. Enligt reglerna måste hon vara beredd att ta ett anvisat arbete med en lön som ligger 10 % under a-kassan, det vill säga 11 700 kr före skatt. Annars riskerar hon att bli avstängd från a-kassan. Hennes nya lön kommer med andra ord att vara drygt hälften så hög som den lön hon hade innan hon blev arbetslös. ”Hälften kvar” har fått en ny innebörd i Anders Borgs Sverige.

Här sluts cirkeln efter en minst sagt turbulent vecka med regeringen Reinfeldt. Barnflickorna i Djursholm och Täby ska bli fler. De ska ha låg lön. Samtidigt ska de som köper deras tjänster få sänkt inkomstskatt, sänkt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt. De rika blir rikare, och de fattiga blir fattigare.
Nyliberalismen försvinner inte med Borelius och Stegö Chilò. Den finns kvar i politiken.

Feministiskt forum, dag 2

22 februari 2009

Jag blev inte åhörare utan ersättare i diskussionen om det feministiska alternativet från vänster. Då jag inte är medlem i något parti, gavs jag rollen som kommenterande ex-ledarskribent, eller som det kallades ”en feminismens Glenn Hysén”. Med andra ord fanns det lite möjlighet att anteckna och sammanfatta, istället ska jag försöka samla de jag känner är mina viktigaste synpunkter.

Till att börja med måste De rödgröna, och då framför allt delar av socialdemokratin och i princip hela miljöpartiet, förstå att feminism handlar om makt och resurser, och omfördelningen av makt och resurser. Alltså, klassisk vänsterpolitik. En feministisk politik som blundar för att vissa specifika grupper (exempelvis ensamstående kvinnor med barn) är missgynnade ekonomiskt, kulturellt och socialt, blir långt mindre effektiv, och riskerar att bli politik som gynnar redan gynnade grupper (exempelvis sammanboende föräldrar där båda har ett fast jobb).

Socialdemokraterna måste här släppa sin besatthet vid att muta medelklassen med politiska reformer, och mijöpartiet måste börja diskutera hur en grön maktanalys av samhället i stort egentligen ser ut, och vad det får för betydelse för partiets feministiska politik (för mer utförlig diskussion om miljöpartiet kan man läsa det jag skrivit tidigare i frågan). Vänsterpartiet å sin sida har en levande feministisk debatt och analys, men måste bli långt mycket bättre på att kommunicera både med väljare och sin politiska omvärld hur man tänker och vart man vill. Dessa tre partier möts just nu i arbetsgrupper, som alla ska genomsyras av feministisk analys. Arbetsgrupperna kanske mer har till syfte att få de framtida statsråden att lära sig jobba tillsammans, men när de nu ändå ska diskutera politik, är jag orolig över att den gemensamt lägsta nämnaren (som med miljöpartiet vid bordet just nu är basic-feminism) kommer sätta tonen.

Vad som behöver komma fram ur de tre partiernas gemensamma överläggningar är en feministisk politisk strategi, som bygger på att en regering kan och ska göra mer än att skicka pengar till olika projekt – pengarna måste komma med feministisk ideologi. Nuvarande regerings ”jämställdhetspengar” är, som bekant, inte behäftade med ideologi, utan blir lite vad mottagaren gör dem till. (Alla som kan räkna upp fem feministiska generaldirektörer räcker upp en hand…) En sådan strategi kräver dock inte bara vilja, utan också en feministisk förvaltningspolitik, där man sätter sig ner och gör konsekvens- och kostnadsanalyser av sina feministiska ambitioner. Skräckexemplet på hur vi inte kan göra är vänsterpartiets ”200 000 jobb i offentlig sektor ger 100 000 jobb i privat sektor, punkt”, från valrörelsen 2006.

Ansvaret för en ideologiskt solid feministisk förvaltningspolitik bör dock inte bara läggas på De rödgröna. De utomparlamentariska feministiska rörelserna – akademin, aktivisterna, konstnärerna, författarna, journalisterna – alla måste ta sitt ansvar och intressera sig för vad partierna sysslar med, och vilken analys de gör. Istället för att slentrianmässigt säga ”orkar inte”, och skylla på medierna, behöver all den kompetens och alla de utgångspunkter som finns ute i de många kluster av utomparlamentarisk feminism som finns i Sverige, riktas mot de tre partier som förhoppningsvis bildar regering efter valet 2010. Tar vi inte ansvar och bevakar vad partierna gör, kan vi inte heller räkna med att en rödgrön regering spottar ur sig feministisk politik.

Viktig valfråga

19 februari 2009

Vi närmar oss sakta men säkert valrörelsen inför valet till europaparlamentet. De flesta partierna börjar få ordning på listorna, och de som ligger överst har börjat kriga med varandra om kryssen. Tyvärr har det hittills handlat mest om politiska frågor EU saknar mandat att syssla med, alternativt väldigt suddiga tillrop om ”mer frihet”, ”mer feminism”, etc. Det finns dock hopp för ändring.

Europaportalen rapporterar att parlamentariker från vänsterpartier, gröna partier och socialdemokratiska partier inlett en gemensam kampanj för ett förändrat utstationeringsdirektiv. Ledamöter och kandidater har börjat skriva på ett löfte som innebär att man kommer arbeta för att fälla den föreslagna kommissionen (som vi som bekant väntar på att se hur den ska se ut), om den inte tar på sig att revidera direktivet. Bland de politiker som är intressanta för oss väljare kan det noteras att både Åsa Westlund (som sitter i parlamentet för socialdemokraterna) och Hanna Löfqvist (som vill in i parlamentet för vänsterpartiet) har gett sig in i matchen.

Reviderat utstationeringsdirektiv vs. ny kommission känns som en gjuten ingång för vänstern att ge sig in i valkampanjen med. Den handlar om skälig lön för arbete, om att motverka att arbetstagare ställs mot arbetstagare, om fackförbundens spelrum, om parlamentets makt inom EU. Det kan bli en debatt som faktiskt handlar om något, snarare än det ständiga målandet av fan på väggen så fort EU eller förslaget till nytt fördrag kommer på tal. Det är en fråga som kan entusiasmera väljare. Missar man chansen är man dummare än tåget.

Meningslö(s) blogg?

18 februari 2009

Socialdemokraterna i utrikesutskottet har startat en blogg som de fyndigt nog döpt till Utrike(s). Det kanske känns lite väl hårt att gå till attack och uppröras över något som är två dagar gammalt, men jag känner djup oro och starka tendenser, och känner att en kommentar är på sin plats.

Utrike(s) är, vad jag förstår, tänkt som någon sorts alternativ till Carl Bildts blogg Alla Dessa Dagar. Då kan det vara bra att komma ihåg vad som gör Bildts blogg läsvärd – att det är en blogg som först och främst handlar om vad Bildt gör, vilka han träffar, och hans perspektiv på dessa händelser och möten. Information som inte går att hitta annars.

Men redan nu känns Utrike(s) tyvärr som en blogg där socialdemokraterna berättar hur bra de är, och varför andra inte är bra. Man bildbloggar att man träffat Lettlands premiärminister, men inte ett ord om varför, eller vad mötet handlade om. Detta inramat i en mörkt gul färg. Urban Ahlin, socialdemokratisk utrikesboss i riksdagen, har senast han rörde vid bloggosfären pratat om att det politiker gör och pratar om ska hållas hemligt. (Jag kommenterade på Newsmill.) Blir nog spännande läsning det här.