Posts Tagged ‘Vänsterpartiet’

Förnya eller dö, igen

07 juni 2009

Okej, det är valet till EU-parlamentet och därför ska vi ta allting med ett stort mått salt. Det är inte samma väljare, i stort inte samma sakfrågor, det är försommar (tror jag?) och inte brittsommar, men: Lars Ohly, och de strateger i den omedelbara kretsen omkring honom, måste ta katastrofvalet på allvar, om inte även riksdagsvalet 2010 ska bli ett fiasko.

Vänsterpartisterna ursäktar sig just nu med att de egentligen har massor av väljare, men att de inte lyckades mobilisera dem. Bullshit. Man har de väljare man förtjänar. Det förstod Fredrik Reinfeldt i god tid, och nu får han vara ordförande för Unionen som belöning. Att som vänsterpartiet skylla på väljarna för sina egna förluster är symptomatiskt för ett parti med dåligt självförtroende och få svar.

Lösningen ligger i att förnya sin politik och mobilisera nya väljare, inte lita till spökröster från ”förorten”. Alla som tror att det kommer hända räcker upp en hand.

Annonser

Varför är värnplikt vänster?

19 mars 2009

Jag försöker förstå rubriken ”Rädda värnplikten!”, vilken pryder ett pressmeddelande från vänsterpartiet som skickades ut i eftermiddags, som reaktion på regeringens nattmanglade försvarspolitik. Regeringen ser det som en nödvändighet att för att den nya organisationen avskaffa värnplikten, och istället ha stående bataljoner och kontrakterade soldater. Vänsterpartiet är helt uppenbart av en annan åsikt.

Men varför? Vad menas? Frågan är förstås oerhört komplex, men symbolvärdet i just värnplikten är ändå värt att diskutera (tycker i alla fall vänsterpartiet), så jag ska ge mig på ett försök. Varför är värnplikt vänsterpolitik? Vänsterpartiet presenterar följande argument:

  • Värnplikt är en tradition
  • Hemvärnet försvagas
  • 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO

Socialdemokraterna är inte heller glada, och presenterar följande argument under rubriken Regeringen bryter svensk försvarstratidion:

  • Värnplikt är en tradition
  • 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO
  • Utan värnplikt finns det ingen folklig förankring av försvaret

Traditioner är ju fint, men när de är så urholkade och parodiska i sig själva som värnplikten, känner jag inte att det argumentet säger mig så mycket. Att en ny försvarspolitik tar oss närmare NATO är både möjligt och (med sittande regering) troligt, men att det finns ett samband med huruvida vi har värnplikt eller inte känns tveksamt. Hemvärnets framtid, roll och nytta känns svår att bedöma utifrån pressmeddelande-krig, men jag kan inte tänka mig att frivilligkårer skulle vara beroende av att unga män (och kvinnor?) tvingas göra värnplikt?

NATO-motsånd är förstås en vänsterposition, men vår ”alliansfrihet” har väl försvarats av politisk vilja, inte av att massa unga män årligen skickas till Näsby Park för att mönstra, och sedan till Boden för att lära sig morsekod? Om det nu inte finns ett samband mellan värnplikt och vem man röstar på (någon som vet?).

Kvar finns den folkliga förankringen. Åtta socialdemokrater skrev i en motion i höstas apropå folklig förankring att

Försvarsmaktens anställda ska representera hela samhällets sammansättning vad gäller kön, etnicitet och sexuell läggning. Så är inte fallet i dag. På orter utan förband är det i dag mycket få som gör värnplikten. De minskade värnpliktskullarna innebär att färre får insyn i Försvarsmakten och att förståelsen för dess uppgift riskerar att minska i samhället.

Det är alltså viktigt att försvaret representerar hela samhället. Känns vänster. Men i en sådan ambition finns ju en inneboende mycket stor risk för att det där tvärsnittet inte kan eller vill lära sig skjuta med pansarskott, vilket motionsförfattarna själva påpekar. För att få en representation måste rimligtvis alla i mönstringsålder kartläggas och väljas ut. Jag vet inte, men det känns kanske inte jättevänster att konstatera ”Okej, vi behöver öka kvoterna av nigerianskättade, synskadade och transvestiter. Vi lottar från listan och ringer in dem!” Visst, raljant, men hur ska det gå till då?

För övrigt: Dagens Konflikt twittrade mig och menade att ”den demokrati vi ändå har blir så mycket tryggare backat av ett folkförsvar”. Jag vet inte, men jag känner inte att min misslyckade mönstring har gjort mig mindre benägen att försvara våra grundlagar, och jag tror inte heller att min pappa just på grund av utförd värnplikt är mer benägen. Vad menas?

Feministiskt forum, dag 2

22 februari 2009

Jag blev inte åhörare utan ersättare i diskussionen om det feministiska alternativet från vänster. Då jag inte är medlem i något parti, gavs jag rollen som kommenterande ex-ledarskribent, eller som det kallades ”en feminismens Glenn Hysén”. Med andra ord fanns det lite möjlighet att anteckna och sammanfatta, istället ska jag försöka samla de jag känner är mina viktigaste synpunkter.

Till att börja med måste De rödgröna, och då framför allt delar av socialdemokratin och i princip hela miljöpartiet, förstå att feminism handlar om makt och resurser, och omfördelningen av makt och resurser. Alltså, klassisk vänsterpolitik. En feministisk politik som blundar för att vissa specifika grupper (exempelvis ensamstående kvinnor med barn) är missgynnade ekonomiskt, kulturellt och socialt, blir långt mindre effektiv, och riskerar att bli politik som gynnar redan gynnade grupper (exempelvis sammanboende föräldrar där båda har ett fast jobb).

Socialdemokraterna måste här släppa sin besatthet vid att muta medelklassen med politiska reformer, och mijöpartiet måste börja diskutera hur en grön maktanalys av samhället i stort egentligen ser ut, och vad det får för betydelse för partiets feministiska politik (för mer utförlig diskussion om miljöpartiet kan man läsa det jag skrivit tidigare i frågan). Vänsterpartiet å sin sida har en levande feministisk debatt och analys, men måste bli långt mycket bättre på att kommunicera både med väljare och sin politiska omvärld hur man tänker och vart man vill. Dessa tre partier möts just nu i arbetsgrupper, som alla ska genomsyras av feministisk analys. Arbetsgrupperna kanske mer har till syfte att få de framtida statsråden att lära sig jobba tillsammans, men när de nu ändå ska diskutera politik, är jag orolig över att den gemensamt lägsta nämnaren (som med miljöpartiet vid bordet just nu är basic-feminism) kommer sätta tonen.

Vad som behöver komma fram ur de tre partiernas gemensamma överläggningar är en feministisk politisk strategi, som bygger på att en regering kan och ska göra mer än att skicka pengar till olika projekt – pengarna måste komma med feministisk ideologi. Nuvarande regerings ”jämställdhetspengar” är, som bekant, inte behäftade med ideologi, utan blir lite vad mottagaren gör dem till. (Alla som kan räkna upp fem feministiska generaldirektörer räcker upp en hand…) En sådan strategi kräver dock inte bara vilja, utan också en feministisk förvaltningspolitik, där man sätter sig ner och gör konsekvens- och kostnadsanalyser av sina feministiska ambitioner. Skräckexemplet på hur vi inte kan göra är vänsterpartiets ”200 000 jobb i offentlig sektor ger 100 000 jobb i privat sektor, punkt”, från valrörelsen 2006.

Ansvaret för en ideologiskt solid feministisk förvaltningspolitik bör dock inte bara läggas på De rödgröna. De utomparlamentariska feministiska rörelserna – akademin, aktivisterna, konstnärerna, författarna, journalisterna – alla måste ta sitt ansvar och intressera sig för vad partierna sysslar med, och vilken analys de gör. Istället för att slentrianmässigt säga ”orkar inte”, och skylla på medierna, behöver all den kompetens och alla de utgångspunkter som finns ute i de många kluster av utomparlamentarisk feminism som finns i Sverige, riktas mot de tre partier som förhoppningsvis bildar regering efter valet 2010. Tar vi inte ansvar och bevakar vad partierna gör, kan vi inte heller räkna med att en rödgrön regering spottar ur sig feministisk politik.

Viktig valfråga

19 februari 2009

Vi närmar oss sakta men säkert valrörelsen inför valet till europaparlamentet. De flesta partierna börjar få ordning på listorna, och de som ligger överst har börjat kriga med varandra om kryssen. Tyvärr har det hittills handlat mest om politiska frågor EU saknar mandat att syssla med, alternativt väldigt suddiga tillrop om ”mer frihet”, ”mer feminism”, etc. Det finns dock hopp för ändring.

Europaportalen rapporterar att parlamentariker från vänsterpartier, gröna partier och socialdemokratiska partier inlett en gemensam kampanj för ett förändrat utstationeringsdirektiv. Ledamöter och kandidater har börjat skriva på ett löfte som innebär att man kommer arbeta för att fälla den föreslagna kommissionen (som vi som bekant väntar på att se hur den ska se ut), om den inte tar på sig att revidera direktivet. Bland de politiker som är intressanta för oss väljare kan det noteras att både Åsa Westlund (som sitter i parlamentet för socialdemokraterna) och Hanna Löfqvist (som vill in i parlamentet för vänsterpartiet) har gett sig in i matchen.

Reviderat utstationeringsdirektiv vs. ny kommission känns som en gjuten ingång för vänstern att ge sig in i valkampanjen med. Den handlar om skälig lön för arbete, om att motverka att arbetstagare ställs mot arbetstagare, om fackförbundens spelrum, om parlamentets makt inom EU. Det kan bli en debatt som faktiskt handlar om något, snarare än det ständiga målandet av fan på väggen så fort EU eller förslaget till nytt fördrag kommer på tal. Det är en fråga som kan entusiasmera väljare. Missar man chansen är man dummare än tåget.

Industripolitiskt haveri

18 februari 2009

Jag är inte nationalekonom, särskilt kunnig inom industriell ekonomi, eller fordonsbranschanalytiker. Jag har inte jobbat med att smörja de viktiga kugghjul som får stat och näringsliv att samsas och samverka för allas bästa. Jag har aldrig varit statsråd eller VD. Men jag känner ändå att den stora undran jag känner inför stora delar av den svenska vänstern i frågan om Saab, är befogad.

Vänsterpartiet skriker att vi måste rädda Saab. Socialdemokraterna vill se politiskt ledarskap, vilket verkar betyda att Saab ska räddas, eftersom den härliga kompetens som finns där tydligen borde göra Sverige ledande på miljöbilar (i framtiden). Många till vänster jag springer på eller umgås med betonar hela tiden att industrin är basen, Saab hänger samman men stora delar av industrin, faller Saab faller följaktligen stora delar av industrin.

Jag förstår det, men för bövelen, företaget går ju inte med vinst. Att fortsätta lägga ner stora mängder energi, politiskt kapital, pengar och vilja, på att rädda något som aldrig verkar ha varit en hållbar affärsidé, går inte. Det vänder inte för Saab bara för att vi vill att det ska ordna sig, särskilt inte när bilar från Europa inte verkar vara det folk vill ha. Och ja, det blir antagligen helt sjukt jobbigt att hantera både för det politiska kapitalet och kommunernas ekonomier, men det framstår som det enda alternativet om vi ska ha en jobbpolitik med någon sorts horisont.

Som Björn Elmbrant påpekar i Dagens Arena har regeringen tyvärr inte heller några egentliga visioner för svensk industri. Det ger oss en situation där oppositionen vill bakåt och regeringen inte vill någonstans. Eller så kan jag ha fel, jag är ju ingen expert. Men vänstern, I ask you, finns det verkligen inga andra metoder alls om vi vill bevara svensk industrikompetens?

Vänsterpartiet superpolitikerna

04 februari 2009

I slutet av förra månaden presenterade vänsterpartiet en rapport om lobbying i EU. Ganska väntat innehåller den rapporter om väldigt täta förbindelser mellan kommissionen och industrin, slutna och hemliga expertgrupper (vilka utövar stort inflytande över kommissionen), lobbyistförslag som med ny signatur omvandlas till lagförslag, samt mutor. Inget nytt under solen.

Vänsterpartiets kritik sammanfattas i att demokratiskt ansvar inte kan utkrävas eftersom politikerna som vi valt inte längre sitter med makten. Åtgärderna partiet föreslår handlar framför allt om att registrera alla lobbyister och deras förehavanden, samt mer offentlighetsprincip. (Det blir lite ironiskt när partiet i rapporten också skriver om den omfattande registreringen av lobbyister i USA, och att den inte hjälper.)

Att politiker inte längre har makt och att demokratin därmed är satt ur spel, har jag svårt att hålla med om. Borde inte vänsterpartiet mer kritisera politiker för att de har låg integritet och låter sig påverkas? Borde inte uppförandekoden snarare gälla de folkvalda, som på heltid med skattemedel får ägna sig åt att utöva makt? Att EU-kommissionen är ett tjänstemannavälde med oproportionerligt inflytande, jämfört med ministerrådet och parlamentet är en sak, men den obalansen försvinner inte bara för att lobbyisterna försvinner.

Vänsterpartiet blandar ihop korten här. Lobbyisterna är inte EU:s främsta problem. Rapporten är visserligen en fin kartläggning, men den har ett underliggande budskap som säger att politiker och partier alltid är bättre på idéproduktion än alla andra, och därför borde lämnas ifred. Jag vet inte, men tittar man på Sveriges riksdag hittar man snabbt ett par ordentliga stolpskott. Och varken partier eller politiker har förmågan att kunna allt. Tvärtom, de som valts att stifta lagar och styra skutan måste lyssna aktivt på fackföreningar, akademiker, politiska organisationer, och ja, även på arbetsgivarorganisationer och tankesmedjor.

Vänsterpartiet (och stora delar av den idealistiska vänstern) kan önska hur mycket de vill att demokrati i praktiken fungerar precis som demokrati fungerar på papper. I verkligheten är det en mycket mer organisk och ojämlik företeelse. Ojämlikheter får man gärna arbeta mot, men att tro att problemformuleringsprivilegiet vilar bäst hos partierna känns inte helt smart.