Posts Tagged ‘Yttrandefrihet’

Jag tar ställning!

06 mars 2009

Till sist har jag bestämt för för att inta en benhård ställning i frågan om fildelning, spaning och filmbolagens befogenheter. Jag tycker exakt som Thomas Engström.

Ordningsmaktsdilemma

04 mars 2009

Ordningsmaktens omdiskuterade insats i samband med den årliga uppvisningen i hur man bäst missbrukar yttrande- och mötesfriheten, i Salem i december förra året, har lett till ett 20-tal anmälningar mot poliser. Åklagare Kay Engfeldt har ett par snåriga månader av utredningsarbete framför sig:

Det är ett svårutrett ärende både för att det är många poliser inblandade i beslutsfattandet och för att det finns en inbyggd motsättning mellan polisens skyldighet att upprätthålla ordningen och samtidigt skydda demonstrationsrätten.

Det är svårt att neka till att motdemonstranterna i Salem inte på något sätt utgjorde en säkerhetsrisk. Trots fina idéer om alla människors lika värde i ryggen har demonstrationerna ett rätt dassigt track record med våld och skadegörelse bakom sig, år efter år. Precis som ordningsmakten har ett rätt dassigt track record när det gäller med vilka metoder man upprätthåller ordningen, ända sedan reclaimfesten på Götgatspuckeln 1999.

Bland antirasister hävdar man regelbundet att ett par vandalers gärningar inte kollektivt ska få bestraffa en rörelse (även om vissa till och med försvarar mordbrand och mordförsök). Makthavare inom ordningsmakten pratar gärna om att det finns ”ett par enstaka rötägg” inom en annars god och samhällstjänande poliskår (även om vissa poliser som bekant tycker det är rätt att sparka på barn).

Sannolikt har båda sidor rätt. Jag har motdemonstrerat vid ett antal tillfällen, och stött på både civiliserade och ociviliserade aktörer på båda sidor (med den gemensamma nämnaren testosteron och adrenalin). Det komplicerar situationen, eftersom allas version av vad som hänt kan göras till giltig, inte minst inför kollegor/medaktivister. Kay Engfeldt kommer alltså komma fram till både rätt och fel slutsatser, vad han än gör.

Oavsett utgången kvarstår grundproblemet: Vad är viktigast, demonstrationsrätten eller den allmäna ordningen? Just nu tycks den allmäna ordningen ha något starkare stöd, men samtidigt är människor i regel mycket positivt inställda till civil olydnad som utförs av organisationer typ Greenpeace. Med andra ord, det tycks vara okej att bryta mot lagar om man gör det med tydliga syften, med konkreta mål, med camp och stil, utan att planlöst förstöra, hota och misshandla.

Så tycker även jag. Dessutom kan det noteras att ordningsmakten sällan nyttjar våldsmonopolet mot Greenpeace et. al. Det känns med andra ord som att det gäller att vara lite smart: Utan ordning (laglig eller olaglig) och öppenhet blir det sällan särskilt mycket demonstrerande och åsiktsförfäktande. Det blir istället rubriker om vem som kastade första stenen, och machomän som borde hålla sig till sandsäcken får julafton. Inte riktigt lika bra, kanske.

Hotfull journalistik

09 februari 2009

Den 30 november 1999 publicerade DN, SvD, Expressen och Aftonbladet namn och bild på 62 personer man ansåg vara hotet mot demokratin. 1999 var som vi minns ett hemskt år för den politiska friheten, med bilbomber mot journalister och ett av vår tids mest uppmärksammade mord. Folk tyckte generellt att de 62 personer som hängdes ut förtjänade det. Många hade gjort sig skyldiga till brott, andra ansågs vara starka agitatörer för fler brott i samma anda. De fyra största dagstidningarna ansåg dem vara kollektivt skyldiga och ville att medborgarna skulle veta vilka de var.

Snart tio år senare har vi en ständigt pågående och ibland förvirrande debatt om yttrandefrihet. Idag aktualiseras den i och med att namn och bild på aktivister på vänsterkanten publicerats av högerextrema grupper. Det vill säga, en publicering i mångt och mycket liknande den som publierades i våra fyra största tidningar 1999. Sympatierna för de högerextrema gruppernas tolkning av grundlagen är föga förvånande mindre, men man kan fråga sig om de som applåderade tidningarna 1999 har rätt att bua åt högerextremisterna 2009.

Det instinktiva motståndet mot de aktuella publiceringarna kommer ur att de så uppenbart är ett hot och en åsiktsregistrering. Här borde personuppgiftslagstiftningen komma väl till pass, om det inte vore för undataget för journalistiskt arbete. (Jurister som är av annan åsikt får gärna höra av sig.) Den som publicerat uppgifterna menar antagligen att det var en mycket god journalistisk gärning, precis som de fyra chefredaktörerna tyckte 1999. Ska bli intressant att se om tidningen Journalisten, som ofta driver linjen att om journalister inte räknas som särskilt viktiga människor går demokratin under, gör av det här.

Nu är extremistjournalistik ingen nytt i sig. Extremister till höger och vänster skönmålar på diverse webbsidor regelbundet sina övergrepp på meningsmotståndare. I detta avseende är alla inblandade lika goda kålsupare, och det verkar bara bli värre. De högerextrema grupperna har dessutom den oerhört dåliga smaken att ge sig på även oss som inte gett oss in i leken. De ger sig på vem som helst som inte passar in i deras världsbild.

Det sorgliga är att vi nog inte kommer åt det här med lagstiftning. Obehaglig publicering på Internet har aldrig varit enklare, och att den försvinner bara för att någon kommer med den teoretiskt perfekt avvägda lagtexten, känns osannolikt. Den otåliga extremvänstern tar ofta fasta på detta faktum och går till direkt aktion, och kallar alla oss andra för feg sosseborgarklass. Jag har kanske missat något, men den taktiken har inte visat sig sådär värst framgångsrik. Däremot kan man verkligen önska sig lite mer initierat antirasistiskt politiskt arbete än paneldebatter där alla är överens om att de inte är rasister. EXPO gör ofta bra ifrån sig i sammanhanget.