Skräpblogging är (just nu) roligare

Det är, som återvändande läsare märkt, lägre tempo här än brukligt. Mest handlar det om att jag inte gitter att skriva samma saker om De rödgröna som i höstas eller förra våren, och att det annars inte verkar hända sa värst mycket i Sverige. Längtar till EU-valrorelsen, hoppas den kommer finnas på Internetz.

Bloggande har jag dock inte slutat med, tvärtom känns det roligare än någonsin att skriva pa everydaytrash.com, en blogg om skräp i alla dess former. Sjukt bra om jag får säga det själv. Jag och bloggens grundare Leila Darabi hänger dessutom ofta på Twitter (vi heter everydaytrash), och uppmanar andra att hashtagga #trash. Den som håller på med sån’t kan gå med i vår fanclub på Facebook.

Utvärdering

Den ekonomiska krisen slår hart mot många New York-bor. Kvarterskrogar stänger, folk flyttar från stan, den avslappnat ironiska cynismen som annars präglar staden är utbytt mot en sorts odentifierbar värk. Samtidigt gäller det att trampa på, verkar det allmäna mottot vara. Just nu gillar folk att fnysa åt den sjukt overdrivna grisflunsan.

Annars pratar alla om att det är Obamas 100:e dag som president idag, och att han håller ett imponerande reformtempo, men att han bara är människa och därfor inte kan trolla bort krisen. Mindre respekt har man för talmannen i Representanthuset, Nancy Pelosi, som ju är andrereserv till presidentposten och därfor särskilt informerad om rikets angelägenheter. Under Bush Jr.-regimen kritiserade Demokraterna gärna sittande president for grova overgrepp i säkerhetens namn, samtidigt lär Pelosi ju känt till bra mycket obehagliga detaljer, och passivt gett sitt stöd.

Över huvud taget pratas det väldigt lite om Demokraterna, all analys som inte handlar specifikt om Obama, diskuterar framtiden för Republikanerna, ett förlorarparti i ideologiska spillror, som igår råkade ut för ännu ett bakslag, när Arlen Specter, gammal i gamet-senator, bytte parti. De flesta verkar överens om att när de mer moderata företrädarna inte känner sig bekväma, har partiet inget att göra i amerikansk politik. Vi får se om de har rätt.

Cykelkulturer

Ett slående inslag i Brooklyn är cyklarna. Från min utsiktsplats brandstegen, när jag blickar ut över 5th Avenue, kan jag då och då se cyklister, företrädesvis unga människor, komma åkande i klungor om 4-20 personer på BMX-cyklar. Kryssandes mellan bilister, ofta mot trafiken, i någon sorts urban anarki. Ensamma cyklister finns också, dock oftast på en fixed gear. ”Fixed gear” kan sägas vara ett samlingsnamn för cyklar på vilka man inte kan åka på frihjul (med andra ord – trampa!) och som saknar allt onödigt (stänkskärmar, lampor, bromsar). (Läs mer om fixed gear på wikpedia.)

Fixed gear börjar så sakteliga få urban cred även i Stockholm vad jag förstår. Hippt, minimalistiskt och livsfarligt. Varför inte? Annars är cykelkulturen i Sverige en rätt sömning historia känns det som, den präglas liksom inte av aktioner där cyklister åker i hundratal i rusningstrafiken för att lyfta fram alternativen. Däremot finns det tydligen ambitioner att göra cyklisterna mer konservativa, kolla in Vi som aldrig sa Sexist för analys av det senaste inom cykelmodet.

Kollektivtrafik när den är som bäst

Well, det är en väldigt mycket större stad, well det är sjukt dyrt och kanske lite onödigt i Stockholm, men, jag är så kär i New Yorks expresslinjer i tunnelbanan. Min pendlartid från Brooklyn till Manhattan är ibland snabbare (om det inte är trångt och tågen saktar ner) än från Skärholmen till City. Det är knäppt. Känslan av att susa förbi alla dessa onödiga småstopp varje morgon är fantastisk. Jag vill ha expresslinjen Skärholmen – Örnsberg – Liljeholmen – Hornstull – Slussen – T-Centralen när jag kommer hem. Snälla fixa.

Annars är den stora snackisen just nu att månadskortet ska höjas från $81 till $103 i maj. ”Do you swipe?” är en vanlig fråga när man lär känna nytt folk, vilket ska förstås som ”Drar du ditt månadskort åt medtrafikanter som inte har månadskort nu när det blivit så sjuka priser?”. Tydligen blöder operatören Metropolitan Transport Authorit NYC Transit och pengar måste fram. Efter höjningarna kommer New York-bor att betala över 80% av kollektivtrafikens kostnader. Idag betalar man dryga 50%, vilket är högst i landet.

Marginalisering möter klimatpolitik

Under helgen har jag fått upp ögonen för en typ av klimataktivism jag inte stött på i Sverige. Den drivs av gräsrötter som utgörs av people of color*, arbetarklass, personer med funktionshinder och mödrar i USA. Aktivismen samlas under begreppet ”Climate Justice”, en klimataktivism som vänder sig mot den etablerade miljörörelsen, som präglas av vit och etablerad medelklass.

Kritiken ligger framför allt i att den klassiska klimataktivismen/klimatpolitiken riktar ljus på nationella och globala processer, samt tänkbara framtidscenarion, och därmed missar relationen mellan exempelvis sjukdomar hos barn till mödrar som lever nära kemiska industrier, alltså effekter man kan se just nu. Aktivister inom Climate Justice-rörelsen lyfter fram rasism och klassism som bakomliggande orsaker, då etablerade grupper i samhället inte bryr sig om att undersöka villkor för de med mindre resurser.

Det tydligaste exemplet i USA är kanske den bedrövliga hanteringen av insatserna efter Katrina-katastrofen i New Orleans 2005. Hade det varit vita medborgare som drabbats är alla övertygade om att mycket mer gjorts, mer effektivt. Obehagliga exempel på funktionshindrade som nekades katastrofstöd av Röda Korset har dokumenterats, och pekar på vad blindhet inför att alla människor inte lever under normens villkor leder till.

Mer subtilt, och mer obehagligt, är politiska förslag om att sterilisera kvinnor med för många barn (läs: afro-amerikanska kvinnor), eftersom ”för mycket folk på planeten inte är bra”. I ett globalt perspektiv visar sig befolkningskontroll vara på väg tillbaka till agendan, inte minst bland västliga stora miljöorganisationer.

Sanningen är att det faktiskt inte föds särskilt många barn i världen längre. Befolkningskontrollspolitiken är inte grundad i en faktisk analys (och rimmar för övrigt mycket illa med mänskliga rättigheter), däremot är den ytterligare en bit i det pussel som vill flytta skulden till Syd, för att vi ska slippa prata om konsumism i de rika kvarteren i väst.

—

*Ett svåröversatt samlingsbegrepp för personer som utsätts för och har historiska upplevelser av rasism, läs mer om begreppet på wikipedia.

Sjukt pepp i MA

I helgen pratar jag i tre paneler (hej ansvar) under konferensen From Abortion Rights to Social Justice: Building the Movement for Reproductive Freedom, på Hampshire College i Massachussets. Har dock hängt i Massachussets sedan måndag kväll, för att delta i en rad förmöten och spännande intersektionella diskussioner. Hittills har jag mest suttit med en mindre grupp internationella aktivister från lite varstans i världen. I förmiddags fick vi dock chansen att träffa vi en helamerikansk grupp, sammanförda av The Third Wave Foundation.

Blev kanske det coolaste samlingen 40 personer jag någonsin suttit med. I en stor röd lada på campus möttes sexarbetare som arbetar med klinisk vård för sexarbetare i San Francisco, sexualupplysare från Warszawa, kollektiv av unga mödrar från Brooklyn, kambodjanska flyktingaktivister, queeraktivister med antirasistisk agenda, feministveteraner och en jävla värme. Tre timmar som gärna fått vara tre dagar.

Ikväll är det tillbaks till ladan, för en massiv pizzafest, varefter vi ska kasta oss in i diskussioner och övningar kring rasistiska strukturer i rättighetsorganisationer. Inspirerad är bara förnamnet.