Archive for januari, 2009

Fega Stockholms stadsteater

31 januari 2009

Carolina Frände tar över som boss för Stockholms stadsteater i Skärholmen i höst. Samtidigt renodlas den ett par år gamla förortsfilialen till en scen för barn- och ungdomsteater. Stadsteaterns VD Benny Fredriksson visar sig därmed från sin mest beräknande och minst konstnärliga sida. Barn- och ungdomsteater är nämligen teater med låg status och dåligt betalt, trots att förmågan att med scenkonst kunna engagera åldersgruppen 3-19 är mycket sällsynt. Det är en krävande publik, men utan röst i konstdebatten, så klagomålen gällande bristerna med scenen i Skärholmen lär tystna.

Genom renodlingen kommer scenen i Skärholmens status att minska, vilket ofta leder till mindre medial uppmärksamhet och mindre pengar. Med mindre uppmärksamhet och pengar blir det ofta sämre teater. Dessutom kan man tycka att skolklasser i västerort och norrort som ska på teater borde slippa att åka genom exakt hela stan. Tunnelbana är kul, men det finns en gräns.

Nu kanske det blir så att Carolina Frände, tillsammans med den fasta ensemble hon får, lägger grunden till en ny fantastisk era för barn- och ungdomsteater. I någon sorts absurd innanför-men-utanför-underdogposition kanske magi kan uppstå. Som boende bara ett par hundra meter från scenen ser jag fram emot att bevittna utvecklingen från första parkett, så att säga.

Annonser

Vad gör dina folkvalda, hela tiden?

30 januari 2009

Svaret finns på Sveriges Twixdag!

Folkhemmet 2.0 tillbaka?

30 januari 2009

Socialdemokraterna har länge lidit av att vara ett, i offentligheten, reaktivt parti. Under de mörkare stunderna har det känts som om partiledningen tillsammans med strateger suttit på 68:an, läst borgerliga tidningars politiska analyser, och tagit dem på allvar. Totalomsvängningen i skolpolitiken är ett exempel, den otydliga skattepolitiken ett annat. Till huvudlösa reformer som jämställdhetsbonus har man sagt ”OK, visst”, utan att tänka på vad man pratar om.

Egna politiska förslag har Mona Sahlin inte rosat marknaden med, och därför känns det kul att Sahlin inför socialdemokraternas framtidsdagar i helgen presenterar lite politik, på SvD:s Brännpunkt. Artikeln andas hopp för en progressiv miljö-, bostads- och arbetsmarknadspolitik. Typ det där projektet Folkhemmet 2.0 socialdemokraterna höll på med för ett par år sedan, men som inte riktigt blev något.

Vissa frågor är det dock tyst om. Socialdemokraterna saknar fortfarande ordentliga idéer kring hur segregation i storstäderna ska brytas. Man har konstaterat att strukturell rasism råder. Gott. Men sen då? Vad betyder det för partiet som har sådan lång och i många avseenden framgångsrik erfarenhet av att styra landet? Gissningsvis betyder det att obekväm, impopulär antirasistisk politik måste föras. Då måste man vilja det också.

Aftonbladets Helle Klein antyder idag att riksdagsledamoten Luciano Astudillo är bäst lämpad för att leda ett sådant arbete. Jag är inte helt övertygad. Astudillo gör sig bättre som politiker än som organisatör, precis som Marita Ulvskog var en bättre minister än partisekreterare. Mona Sahlin behöver någon mycket tyngre bakom sig om hon ska förmå alla oss som vill byta regering att gå runt med knappen ”jag vill också byta statsminister”, och känna att det är just Sahlin vi vill ha.

Veolia överklagar

30 januari 2009

När Veolia den 20 januari förlorade kampen om att få driva Stockholms tunnelbana spelade man goda förlorare. Tomas Wallin, Veolias VD, menade att

Det är klart att vi är besvikna över beslutet. Vi har nästan 80 procent nöjda resenärer och vi lämnade in ett starkt anbud. Veolia gratulerar vinnaren och önskar lycka till i driften av världens bästa tunnelbana.

Nu verkar det dock som om Veolia har överklagat beslutet. Oklart varför. Beslutsfattarna har redan kommit fram till att MTR:s anbud ”var klart bäst ut kvalitetssynpunkt”, så det är väl inte så mycket att snacka om. Veolia gillar att skryta, men om vi vänder på det och ser att en av fem resenärer (alltså rätt många) är missnöjda med tunnelbanan blir det tydligt att man inte räcker till.

Konsipratören inom mig säger att överklagandet är kopplat till att SL:s ordförande Christer G Wennerholm (m) enligt uppgift ska ha betett sig mycket märkligt under mötet där man till slut bestämde sig för att bryta med Veolia. Men vad vet jag.

Tänkvärd nostalgi

30 januari 2009

Ägnat den tidiga natten åt att lyssna på en P1-dokumentär om göteborgaren Göran Johansson, sannolikt ohotad som den meste, störste och (relativt sett) mäktigaste kommunpolitikern vi haft på många år, och vars like vi sannolikt inte får se under en överskådlig framtid. Johansson, som i valet 2006 anförde socialdemokraterna till en ökning i Göteborg, och sägs locka borgerliga väljare att rösta rött, lämnade i höstas posten som ordförande i kommunstyrelsen.

Dokumentären i sig var väl inte sådär sjukt fantastisk, men när Annika H Eriksson mot slutet frågar om skillnader i politiken förr och nu bränner det till ordentligt i hjärtat när Johansson svarar:

Skillnaden är att förr pratade man om vad man ville skulle hända. Politiken var visionär. Idag pratar vi om det vi hoppas inte ska hända. Arbetslöshet och miljöförstöring.

Nu menar nog Göran Johansson att man visst ska tala om lösningar på problem. Men det han säger sätter fingret på att politiken måste handla både om att förvalta och att vilja något. Regeringen är bra på det senare. Den förra regeringen var bra på det tidigare. Och när jag hänger med partifolk just nu handlar diskussionerna nästan alltid om hur nästa val ska vinnas, inte om varför. Tråkigt.

Remiss i Kvällspasset

29 januari 2009

Ikväll kan man höra mig i P3:s Kvällspasset, där jag tillsammans med Per Nilsson kommenterar ett par av veckans politiska händelser, närmare bestämt konstudenten Anna Odells psykprojekt och Försvarshögskolans rapport om våldsbejakande extremism och radikalisering. Vi diskuterar även bortglömda och förargande nyheter. 18.06 (typ) i P3.

JO tror inte på ränta

29 januari 2009

SVT sänder direkt från den öppna utfrågningen i riksdagens socialförsäkringsutskott med justitieombudsmannen Cecilia Nordenfelt, om Försäkringskassans handläggning. Nordenfalk upprepar att sättet som Försäkringskassan arbetat på, när man nekat medborgare kontakt med de som handlägger ens ärende, strider mot både förvaltningslagen och offentlighetsprincipen.

Av någon anledning frågar alla ledamöter Nordenfelt om de tänkta reformerna kommer få effekt eller vad JO tycker om A eller B. Nordenfelt svarar mest att det är ”svårt för JO att svara på en sådan fråga” eller att ”budgetfrågor är riksdagens bord, inte JO:s”. Nordenfelt säger dessutom, med ett litet skratt, att kunskapen om förvaltningslagen inom samhällsförvaltningen, den är det väl lite si och så med.

Dessutom verkar det som om De rödgröna senare idag lägger ett gemensamt plåster-på-såren-förslag om att de som fått pengar försent ska få ränta. Nordenfelt menar att det nog inte löser några problem utan är just plåster, men att det sannolikt är lagtekniskt mycket komplicerat, och dessutom rimligtvis borde gälla hela förvaltningsapparaten, inte bara Försäkringskassan. Och ska det vara retroaktivt? Återstår att se om De rödgröna tänkt på det här.

Vilken el blir det?

28 januari 2009

Besökte ikväll mingelseminariet ”Blir det någon el?”, arrangerat av Nätverket för en liberal miljöpolitik. Lobbyister från Vattenfall, IF Metall och Jernkontoret gav sin syn på saken. Mycket av diskussionen handlade om behovet av industri i Sverige, och el till industrin (”elen är samhällets blodomlopp” etc.), men med intressanta poänger:

  • 1 öre högre elpris betyder kostnadsökningar i storleken 40 000 kronor per anställd för vissa företag
  • Kärnkraftverkens reaktorer måste börja bytas ut kring 2022, men utan snabba politiska överenskommelser är det inte juridiskt möjligt
  • Mer el (såsom vindkraft) behöver inte göra elen billigare, elmarknaden är långt mer komplicerad

Knäckfrågorna blev det dock inga klara svar på. Å ena sidan har vi en situation framför oss där den elintensiva stålindustrin i princip måste slå igen om de ska behöva konkurrera med Indien, Kina och Ukraina, om de samtidigt måste betala mer för sina 7 miljoner ton koldioxidutsläpp. Å andra sidan måste alla diskussioner där fortsatt/mer kärnkraft förs fram som lösning någon gång passera slutförvaringsproblematiken, och det löste vi inte ikväll heller. Det påpekades även lite cyniskt att under vinterhalvårets kallare dagar blåset det sällan.

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns en hel del att lära sig om el och den enorma byråkrati som verkar omge elproduktion. Om någon har bra input, kommentera gärna. Ett globalt harmoniserat avgiftssystem för koldioxidutslätt känns dock som en nödvändig del i projektet ”El i framtiden”. Utan ett sådant vill industrin nog inte vara med, och då lär vi inte komma långt.

Förvaltningspolitik revisited

28 januari 2009

Föräkringskassan verkar ha imploderat. Underskottet beräknas ligga närmare löjliga en miljard kronor, personalen hatar sitt jobb och det verkar inte som om botten är nådd. Efter en kortare sejour som sjukskriven, orsakad av att jag bröt nacken sommaren 2003, undrar jag stilla varför ingen slagit larm förut. Trots en uppenbar oförmåga att arbeta gick det sju veckor innan jag fick ut sjuklön, och då enkom för att jag ringde själv och frågade varför det tog sådan tid. Min akt visade sig ligga underst i en hög i en låda som ingen haft tid att öppna. Låter som ett skämt, men så var det. Och då kom jag ändå lindrigt undan, tydligen.

Att människor som av en eller annan anledning har rätt till utbetalningar från Försäkringskassan måste vänta på dem långt förbi nästa sista-betalningsdag för hyran och räkningarna är ett grovt systemfel. Det bygger på att medborgarna alltid har anhöriga att låna hos, alternativt en buffert på banken. Därför är jag glad över att regeringen uppdragit åt Försäkringskassan att upprätta ett servicekontrakt. Men med tanke på att handläggarna redan idag går på knäna känns det lite som ett panikförslag från Chistina Husmark Phersson.

Att regeringens destruktiva nedmontering av den sociala tryggheten är starkt bidragande till implosionen vägrar man erkänna. Istället skyller man på förre generaldirektören Curt Malmborg, som redan flytt fältet. Malmborg kanske gav upp efter att regeringen trummat igenom sina reformer, trots Försäkringskassans (med fleras) starka rekommendation att inte göra det. Försäkringskassan förutspådde kaos, och kaos har vi.

Situationen kan inte beskrivas som annat än en förvaltningspolitisk skandal. Samtidigt ska man hantera att tiotusentals människor snart riskerar att stå utan ersättning trots att de faktiskt inte kan arbeta. Ingen verkar veta vad man ska göra, och Husmark Phersson fortsätter att lämpa över sitt ansvar på Försäkringskassan. Så går det med en regering som gång efter annan bevisar sin oförmåga i att regera. Odugligt var ordet.

Inte särskilt synd om konstnärerna

28 januari 2009

Konstaterar att det mest genomtänkta inlägget i senaste debattvågen om sprit, knark och konst kommer från Niklas Strömstedt. Härligt enkelt formulerat.

(Och for the record är jag också ett stort fan av Kleerups musik, särskilt Forever, featuring Neneh Cherry.)