Miljöpartiet i solidaritet med vemdå?

Miljöpartiet posar på sin webbplats, på förstasidan, med att man för en politik i solidaritet med djuren. Wow, tänker man, vad handlar det här om? Måste klicka. Poserandet fortsätter:

Den gröna politiken utgår från en grön vision om ett radikalt annorlunda samhälle än dagens. Det handlar om ett samhälle som är ekologiskt hållbart, inte bara här i Sverige utan i hela världen. Det handlar om ett mer demokratiskt samhälle där vi inte utnyttjar djuren.

Den enda logiska slutsatsen av ovanstående resonemang måste ju vara att miljöpartiet inte vill att vi mördar och äter djur. Ärligt, jag kan verkligen inte tolka det på något annat sätt. Bestämmer mig för att använda webbplatsens sökfunktion för att läsa mer. Söker på ”djurrätt”.

WTF?

Sökningen ger en (1) träff. Den handlar inte om kött. Miljöpartister out there, please explain.

Viktiga(s)t i valet?

Såg att Marita Ulvskog twittrade (kring midnatt svensk tid)

är nöjd med att vi krossade m-strategin att de skulle bli största parti. Och att sverigedemokraterna inte kom in. Två viktigaste målen!

Som om det är socialdemokraternas, eller Ulvskogs, förtjänst att moderaterna gjorde ett dåligt val, eller att sverigedemokraterna inte gjorde ett succéval. Inför riksdagsvalet kanske det skulle vara på sin plats att ha som de två viktigaste målen att öka antalet mandat för det egna partiet, och för blocket man ingår i som helhet. Men jag vet inte, det är bara en idé sådär.

Förnya eller dö, igen

Okej, det är valet till EU-parlamentet och därför ska vi ta allting med ett stort mått salt. Det är inte samma väljare, i stort inte samma sakfrågor, det är försommar (tror jag?) och inte brittsommar, men: Lars Ohly, och de strateger i den omedelbara kretsen omkring honom, måste ta katastrofvalet på allvar, om inte även riksdagsvalet 2010 ska bli ett fiasko.

Vänsterpartisterna ursäktar sig just nu med att de egentligen har massor av väljare, men att de inte lyckades mobilisera dem. Bullshit. Man har de väljare man förtjänar. Det förstod Fredrik Reinfeldt i god tid, och nu får han vara ordförande för Unionen som belöning. Att som vänsterpartiet skylla på väljarna för sina egna förluster är symptomatiskt för ett parti med dåligt självförtroende och få svar.

Lösningen ligger i att förnya sin politik och mobilisera nya väljare, inte lita till spökröster från ”förorten”. Alla som tror att det kommer hända räcker upp en hand.

Politik i Sverige roligt igen

Tittar på partiledardebatt i SVT Play och slås av att alla är rätt duktiga, utom Göran Hägglund. Fart och fläkt, bra argument, lagom nivå av spelad indignation, ett par skämt. Kul! Synd att debatten inte handlar om EU (faktiskt verkligt obegripligt), men jefvlar, valrörelse om ett år känns plötsligt spännande.

Sponsra mig och CHAMP i AIDS Walk NYC!

Som jag tidigare berättat befinner jag mig i New York för jobb sedan dryga sex veckor. USA är, som bekant, ett land med starka kontraster, inte minst när det gäller välfärd. En grupp som i USA både historiskt och idag möter motstånd, inom systemen och i samhället, är personer som lever med hiv eller aids. Lyckligtvis finns en hel del politisk aktivism kring frågan, och en av de absoluta höjdpunkterna är den årliga AIDS Walk NYC, som går av stapeln nu på söndag, den 17 maj.

AIDS Walk funkar som så att man bestämmer sig för att gå i ett slags demonstrerande karnevalståg, med ett ”Team”, och sen ber man sina vänner och bekanta som inte kan gå själva om ”sponsring” för att man går, pengarna går sedan till den organisation man representerar med sitt Team. Hemma i Sverige hade jag protesterat högljutt mot formerna, men i ett land där välfärd är privatfinansierad får man ta seden dit man kommer.

Jag går med Team CHAMP, en organisation ni kan läsa mer om här.

Mitt mål är att skrapa ihop 1000 dollar. Just nu är det 350 dollar donerat. Med andra ord är det mycket kvar. Många av er har fortfarande jobb, och dollarn är billig, så jag tänker, skamlöst, helt enkelt uppmana er att logga in på hemsidan där man donerar, och hiva fram era plastkort! Det skulle betyda mycket.

Funkar inte länken kan ni gå in på http://www.aidswalk.net/newyork/ och klicka på ”sponsor a walker”! Ni som sitter på arbetsplatser med bra betalda kollegor, bjud gärna in dem till att också bidra.

Skräpblogging är (just nu) roligare

Det är, som återvändande läsare märkt, lägre tempo här än brukligt. Mest handlar det om att jag inte gitter att skriva samma saker om De rödgröna som i höstas eller förra våren, och att det annars inte verkar hända sa värst mycket i Sverige. Längtar till EU-valrorelsen, hoppas den kommer finnas på Internetz.

Bloggande har jag dock inte slutat med, tvärtom känns det roligare än någonsin att skriva pa everydaytrash.com, en blogg om skräp i alla dess former. Sjukt bra om jag får säga det själv. Jag och bloggens grundare Leila Darabi hänger dessutom ofta på Twitter (vi heter everydaytrash), och uppmanar andra att hashtagga #trash. Den som håller på med sån’t kan gå med i vår fanclub på Facebook.

Utvärdering

Den ekonomiska krisen slår hart mot många New York-bor. Kvarterskrogar stänger, folk flyttar från stan, den avslappnat ironiska cynismen som annars präglar staden är utbytt mot en sorts odentifierbar värk. Samtidigt gäller det att trampa på, verkar det allmäna mottot vara. Just nu gillar folk att fnysa åt den sjukt overdrivna grisflunsan.

Annars pratar alla om att det är Obamas 100:e dag som president idag, och att han håller ett imponerande reformtempo, men att han bara är människa och därfor inte kan trolla bort krisen. Mindre respekt har man för talmannen i Representanthuset, Nancy Pelosi, som ju är andrereserv till presidentposten och därfor särskilt informerad om rikets angelägenheter. Under Bush Jr.-regimen kritiserade Demokraterna gärna sittande president for grova overgrepp i säkerhetens namn, samtidigt lär Pelosi ju känt till bra mycket obehagliga detaljer, och passivt gett sitt stöd.

Över huvud taget pratas det väldigt lite om Demokraterna, all analys som inte handlar specifikt om Obama, diskuterar framtiden för Republikanerna, ett förlorarparti i ideologiska spillror, som igår råkade ut för ännu ett bakslag, när Arlen Specter, gammal i gamet-senator, bytte parti. De flesta verkar överens om att när de mer moderata företrädarna inte känner sig bekväma, har partiet inget att göra i amerikansk politik. Vi får se om de har rätt.

Marginalisering möter klimatpolitik

Under helgen har jag fått upp ögonen för en typ av klimataktivism jag inte stött på i Sverige. Den drivs av gräsrötter som utgörs av people of color*, arbetarklass, personer med funktionshinder och mödrar i USA. Aktivismen samlas under begreppet ”Climate Justice”, en klimataktivism som vänder sig mot den etablerade miljörörelsen, som präglas av vit och etablerad medelklass.

Kritiken ligger framför allt i att den klassiska klimataktivismen/klimatpolitiken riktar ljus på nationella och globala processer, samt tänkbara framtidscenarion, och därmed missar relationen mellan exempelvis sjukdomar hos barn till mödrar som lever nära kemiska industrier, alltså effekter man kan se just nu. Aktivister inom Climate Justice-rörelsen lyfter fram rasism och klassism som bakomliggande orsaker, då etablerade grupper i samhället inte bryr sig om att undersöka villkor för de med mindre resurser.

Det tydligaste exemplet i USA är kanske den bedrövliga hanteringen av insatserna efter Katrina-katastrofen i New Orleans 2005. Hade det varit vita medborgare som drabbats är alla övertygade om att mycket mer gjorts, mer effektivt. Obehagliga exempel på funktionshindrade som nekades katastrofstöd av Röda Korset har dokumenterats, och pekar på vad blindhet inför att alla människor inte lever under normens villkor leder till.

Mer subtilt, och mer obehagligt, är politiska förslag om att sterilisera kvinnor med för många barn (läs: afro-amerikanska kvinnor), eftersom ”för mycket folk på planeten inte är bra”. I ett globalt perspektiv visar sig befolkningskontroll vara på väg tillbaka till agendan, inte minst bland västliga stora miljöorganisationer.

Sanningen är att det faktiskt inte föds särskilt många barn i världen längre. Befolkningskontrollspolitiken är inte grundad i en faktisk analys (och rimmar för övrigt mycket illa med mänskliga rättigheter), däremot är den ytterligare en bit i det pussel som vill flytta skulden till Syd, för att vi ska slippa prata om konsumism i de rika kvarteren i väst.

—

*Ett svåröversatt samlingsbegrepp för personer som utsätts för och har historiska upplevelser av rasism, läs mer om begreppet på wikipedia.

Sjukt pepp i MA

I helgen pratar jag i tre paneler (hej ansvar) under konferensen From Abortion Rights to Social Justice: Building the Movement for Reproductive Freedom, på Hampshire College i Massachussets. Har dock hängt i Massachussets sedan måndag kväll, för att delta i en rad förmöten och spännande intersektionella diskussioner. Hittills har jag mest suttit med en mindre grupp internationella aktivister från lite varstans i världen. I förmiddags fick vi dock chansen att träffa vi en helamerikansk grupp, sammanförda av The Third Wave Foundation.

Blev kanske det coolaste samlingen 40 personer jag någonsin suttit med. I en stor röd lada på campus möttes sexarbetare som arbetar med klinisk vård för sexarbetare i San Francisco, sexualupplysare från Warszawa, kollektiv av unga mödrar från Brooklyn, kambodjanska flyktingaktivister, queeraktivister med antirasistisk agenda, feministveteraner och en jävla värme. Tre timmar som gärna fått vara tre dagar.

Ikväll är det tillbaks till ladan, för en massiv pizzafest, varefter vi ska kasta oss in i diskussioner och övningar kring rasistiska strukturer i rättighetsorganisationer. Inspirerad är bara förnamnet.

Obama sparkar Wagoner

Hoppsan! Det verkar som om Barack Obama kör hårt med populismen. Efter att de tre stora biltillverkarna tiggt om mer statsbidrag i storleken 21,6 miljarder dollar måste något göras för att blidka en opinion vars raseri mot de rika ökar i takt med de oerhörda arbetslöshetssiffrorna: Rick Wagoner får sparken imorgon, efter 32 år på General Motors.

Att kicka en man som enligt de flesta inte riktigt gjort sitt jobb är sannolikt ett steg framåt i den amerikanska regeringens försök att strukturera om bilindustrin, men frågan är om det gör någon skillnad i det stora hela. Folk som bor i Detroit menar att bilindustrin varit på dekis i årtionden, och att Detroits relativa fattigdom skulle vara ett bra bevis på just detta.

Det är svårt att förstå varför den amerikanska bilindustrin tillåts ”leva” vidare. Obama kanske vet något vi inte vet, men jag tvivlar. Vad tycker G20?