Obama sparkar Wagoner

Hoppsan! Det verkar som om Barack Obama kör hårt med populismen. Efter att de tre stora biltillverkarna tiggt om mer statsbidrag i storleken 21,6 miljarder dollar måste något göras för att blidka en opinion vars raseri mot de rika ökar i takt med de oerhörda arbetslöshetssiffrorna: Rick Wagoner får sparken imorgon, efter 32 år på General Motors.

Att kicka en man som enligt de flesta inte riktigt gjort sitt jobb är sannolikt ett steg framåt i den amerikanska regeringens försök att strukturera om bilindustrin, men frågan är om det gör någon skillnad i det stora hela. Folk som bor i Detroit menar att bilindustrin varit på dekis i årtionden, och att Detroits relativa fattigdom skulle vara ett bra bevis på just detta.

Det är svårt att förstå varför den amerikanska bilindustrin tillåts ”leva” vidare. Obama kanske vet något vi inte vet, men jag tvivlar. Vad tycker G20?

GOP gör skuggbudgetfiasko

I kölvattnet efter Barack Obamas första budget har republikanerna i veckan släppt en skuggbudget. Skuggbudgeten har döpts till ”The Republican Road to Recovery” (går att hämta hem via mnpublicus.com) och är veckans politiska skämt, eftersom den saknar siffror, är 19 sidor tjock och mest handlar om att sänka skatter.

Presentationen av skuggbudgeten har orsakat intern debatt bland republikaner som menat att det inte går att möta halvguden Obama med en pdf. Ledande republikaner har inte lyssnat, och får nu betala priset när demokratiska strateger och analytiker skadeglatt hånar den politiska oppositionen, för att de helt saknar svar och alternativ. Oppositionen har visserligen en poäng i att Obamas budget typ dubblar det amerikanska budgetunderskottet på fem år, men det försvinner i mediebruset.

Skattesänkningar som universallösning på alla problem i alla lägen känns för övrigt igen. Det verkar inte fungera sådär hemskt bra i Sverige, hittills. Ska bli spännande att läsa vårbudgeten, den finns nog tillgänglig som pdf tids nog.

Nya politiska horisonter

Så är det till slut klart, visum och biljett är på plats och imorgon bitti flyger jag över Atlanten för sex månaders arbete i New York City. Den här bloggen kommer fortsätta leva under detta halvår, men gissningsvis handla lite mer om NYC, kultur och kollektivtrafik, och lite mindre om upptakten till riksdagsvalet 2010 och De rödgrönas tappra försök att formera ett vettigt politiskt alternativ. Dock, regelbundna kommentarer till Barack Obamas politiska projekt utlovas.

Trevlig läsning för den som fortsätter följa, och ta hand om er. Och vi hörs på Twitter.

Folkhälsa och ansvar

Ekot rapporterar idag att klamydiasiffrorna fortsätter att öka bland unga. Surfar man in på Smittskyddsinstitutets webb kan man läsa följande, ur ett pressmeddelande från den 12 mars i år (mina kursiveringar):

Under 2008 anmäldes 42 001 fall av klamydiainfektion till Smittskyddsinstitutet (SMI). Detta är en minskning med 10,8 procent jämfört med 2007 då 47 101 fall anmäldes. Största minskningen har skett i åldersgruppen 15-19 år som har en nedgång med 15 procent bland kvinnor och 13 procent bland män. Även i åldersgrupperna 20-24 och 25-29 år har antalet klamydiafall gått ned.

Ekots rubriksättare har en del att fundera över. Larm om att det ständigt blir värre gynnar bara förvirrade debattörer som kan skrika ut att ”RFSU gör inte sitt jobb”, och vips handlar diskussionen om huruvida en frivilligorganisations ideologiska syn på sexualitet är orsaken till ungdomens förfall. Utrymmet för att prata om varför det preventiva arbetet inte fungerar som det ska försvinner.

Egentligen är det ganska enkelt folkhälsoarbete, som någonstans handlar om att utgå från vad folk faktiskt gör. Inga stora, säkra, undersökningar finns, men de flesta är överens om att den kvalificerade gissningen ”allt fler har sex med allt fler” är korrekt. Utan adekvat sexualupplysning och trygghet i sin sexualitet, är riskerna för att säkrare sex misslyckas större. Då får man klamydiasiffror som över tid är ökande.

Ansvaret för det preventiva arbetet ligger till stor del hos kommuner och landsting. De är huvudmän för skolan och vården. Vissa gör sitt jobb, tar sitt ansvar på allvar. I Dalarna har man lyckats minska klamydian med 35% på ett år. Det är dit vi bör titta, istället för att skylla på de som uttröttat hävdar det orimliga i att samhället ska försöka få folk att ha mindre sex.

Feminismen större än Schyman

Gudrun Schyman går idag till storms mot public service-bolagen, eftersom dessa inte släpper in henne i de allmäna debatterna och den speciella bevakningen inför valet till EU-parlamentet i juni. SVT och SR bjuder enligt uppgift bara in partier som redan sitter i riksdagen eller EU-parlamentet.

Schyman gissar att beslutet att dissa henne och feministiskt initiativ beror på att public service-bolagen till varje pris vill hitta gångbara skäl till att stänga ute sverigedemokraterna, och då kan man låsa sig fast vid att de som redan är invalda är mest intressanta att bevaka.

Tyvärr försöker sig Schyman inte på att argumentera mot denna princip, utan pratar istället om att utan feministiskt initiativ i debatten finns det ingen som kan avslöja sverigedemokraternas sexistiska agenda:

Så när public service bestämmer sig för att utestänga samtliga partier som ännu inte tagit plats i parlamentet får det i stället till konsekvens att man stänger ute röster från den ideologiska motpolen, nämligen feminismen.

Senast jag kollade fanns det åtminstone tre partier, alla i opposition i riksdagen, som visst har förmåga att både debattera utifrån en feministisk grund, och klä av sverigedemokraterna som inte bara ett rasistiskt, utan också ultrakonservativt och sexistiskt parti. Särskilt vänsterpartiet axlar manteln väl.

Gudrun Schymans indignation hade varit mer trovärdig om hon menat att public service har ett ansvar att vara mer mångsidiga, belysa fler vinklar av den politiska debatten än de kommersiella medierna. Jag kanske inte håller med om att det betyder att Nordegren i P1 ska intervjua Schyman, men det hade åtminstone varit en saklig debatt. Nu känns det mer som att Schyman och feministiskt initiativ tar sig själva på lite för stort allvar.

Sabunis snilleblixtar

Folkpartiets integrationsgrupp får idag utrymme på DN debatt att berätta att man kommit fram till att en faktor som bidrar till att klassamhället fortsätter existera är hur folk bor, och att miljonprogrammen måste rustas upp, byggas till, och i vissa fall göras om, samt att det blir dyrare att inte investera:

Det är hög tid att inse att alternativkostnaden är vad vi ser i dag i form av utanförskap, sociala spänningar, låg sysselsättning, undermåliga skolresultat och lågt valdeltagande. Många faktorer samverkar i dessa områden vilket kan leda till en negativ spiral där det är svårt att skilja orsak från verkan. För att bryta denna näst intill självgenererande process behöver många åtgärder göras samtidigt.

Alltså jag vet inte, men tycker man att det på något sätt är nya idéer? Insikterna som levereras från folkpartiet på landets största debattsida fås lika gärna på en grundkurs hos valfritt ungdomsförbund knutet till De rödgröna. Frågan är hur folkpartiets integrationsgrupp såg på frågan innan man kom fram till det här..

Hur som helst, folkpartiet vill följa rekommendationerna i Bostadskreditnämndens rapport från i januari om lånegarantier, och vill satsa i storleksordningen 20 miljarder. Låter bra. Återstår att se om övriga partier i regeringen har samma slående insiktsförmåga som folkpartiet.

Varför är värnplikt vänster?

Jag försöker förstå rubriken ”Rädda värnplikten!”, vilken pryder ett pressmeddelande från vänsterpartiet som skickades ut i eftermiddags, som reaktion på regeringens nattmanglade försvarspolitik. Regeringen ser det som en nödvändighet att för att den nya organisationen avskaffa värnplikten, och istället ha stående bataljoner och kontrakterade soldater. Vänsterpartiet är helt uppenbart av en annan åsikt.

Men varför? Vad menas? Frågan är förstås oerhört komplex, men symbolvärdet i just värnplikten är ändå värt att diskutera (tycker i alla fall vänsterpartiet), så jag ska ge mig på ett försök. Varför är värnplikt vänsterpolitik? Vänsterpartiet presenterar följande argument:

• Värnplikt är en tradition
• Hemvärnet försvagas
• 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO

Socialdemokraterna är inte heller glada, och presenterar följande argument under rubriken Regeringen bryter svensk försvarstratidion:

• Värnplikt är en tradition
• 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO
• Utan värnplikt finns det ingen folklig förankring av försvaret

Traditioner är ju fint, men när de är så urholkade och parodiska i sig själva som värnplikten, känner jag inte att det argumentet säger mig så mycket. Att en ny försvarspolitik tar oss närmare NATO är både möjligt och (med sittande regering) troligt, men att det finns ett samband med huruvida vi har värnplikt eller inte känns tveksamt. Hemvärnets framtid, roll och nytta känns svår att bedöma utifrån pressmeddelande-krig, men jag kan inte tänka mig att frivilligkårer skulle vara beroende av att unga män (och kvinnor?) tvingas göra värnplikt?

NATO-motsånd är förstås en vänsterposition, men vår ”alliansfrihet” har väl försvarats av politisk vilja, inte av att massa unga män årligen skickas till Näsby Park för att mönstra, och sedan till Boden för att lära sig morsekod? Om det nu inte finns ett samband mellan värnplikt och vem man röstar på (någon som vet?).

Kvar finns den folkliga förankringen. Åtta socialdemokrater skrev i en motion i höstas apropå folklig förankring att

Försvarsmaktens anställda ska representera hela samhällets sammansättning vad gäller kön, etnicitet och sexuell läggning. Så är inte fallet i dag. På orter utan förband är det i dag mycket få som gör värnplikten. De minskade värnpliktskullarna innebär att färre får insyn i Försvarsmakten och att förståelsen för dess uppgift riskerar att minska i samhället.

Det är alltså viktigt att försvaret representerar hela samhället. Känns vänster. Men i en sådan ambition finns ju en inneboende mycket stor risk för att det där tvärsnittet inte kan eller vill lära sig skjuta med pansarskott, vilket motionsförfattarna själva påpekar. För att få en representation måste rimligtvis alla i mönstringsålder kartläggas och väljas ut. Jag vet inte, men det känns kanske inte jättevänster att konstatera ”Okej, vi behöver öka kvoterna av nigerianskättade, synskadade och transvestiter. Vi lottar från listan och ringer in dem!” Visst, raljant, men hur ska det gå till då?

För övrigt: Dagens Konflikt twittrade mig och menade att ”den demokrati vi ändå har blir så mycket tryggare backat av ett folkförsvar”. Jag vet inte, men jag känner inte att min misslyckade mönstring har gjort mig mindre benägen att försvara våra grundlagar, och jag tror inte heller att min pappa just på grund av utförd värnplikt är mer benägen. Vad menas?

Regeringen förvärrar läget

Färska siffror från Statistiska centralbyrån visar att arbetslösheten i februari nådde 8%. Jämfört med februari 2008 är det en ökning med 94 000 personer. Skitår och skitliv är här, med andra ord. Ungdomsarbetslösheten ökar mest, och ligger nu på löjliga 28%. Det sammanlagda outnyttjade arbetsutbudet motsvarar nu 495 000 heltidsjobb.

Enligt SvD.se visar en undersökning från Sifo att var sjätte svensk är orolig för att förlora jobbet. Under det pågående EU-toppmötet ska Fredrik Reinfeldt och Sven-Otto Littorin träffa arbetsmarknadens parter på EU-nivå. Man kan fråga sig om de kommer skryta om regeringens alla skattesänkingar, som skulle vara så oerhört jobbstimulerande, inte minst för unga människor. Särskild lugnande är de ju uppenbarligen inte på hemmaplan.

Ytterligare 94 000 personer kommer inom en snar framtid bli smärtsamt medvetna om hur en politik som gynnar de som har jobb, samtidigt missgynnar de som saknar jobb. Det handlar om högre avgifter, dyrare a-kassa och lägre ersättningar. Alliansregeringens politik gör finanskrisen och lågkonjunkturen ännu värre än den behövt vara för de som drabbas hårdast.

Samtidigt har statsråd efter statsråd mage att stå framför TV-kameror och beklaga att ”såhär är det, tråkigt men sant”, som om politiken inte spelade någon roll. Om den inte gör det, vad ska man då med regeringsinnehavet till?

Grattis Gävle, regeringen agerar

På regeringens webb finns en vinjett som heter ”Regeringens åtgärder mot finansoro och nedgång i konjunkturen”. I skrivande stund, onsdag morgon, toppas listan med att Mats Odell besöker Gävle. Det är det enda regeringen gör den här veckan, om man får tro dem själva.

Efter gårdagens statsministerkandidatdebatt har det uppstått en förvirring kring vad Fredrik Reinfeldt är beredd att göra för att stärka kommuner och landsting under krisen. Reinfeldt jämför SKL med vilken lobbyorganisation som helst, och menar att det är business as usual, att det kommunala självstyret gäller även i nedgång. Blir det alls mer pengar? Ingen vet.

Ännu en gång får vi därmed bekräftat vad som är regeringens egentliga problem, vad som gör att den inte får ur sig mer än resor till Gävle och subventioner till de som redan har jobb och bostad: Teknokratin och ideologin. Borgerligheten är så besatt av att inte i efterhand kunna beskyllas för att slösa och agera i affekt, att allting ska göras exakt som det görs om det hade varit business as usual. Inga extra pengar till någon (helst), inga särskilda akuta åtgärder, och absolut inga reformer eller löften innan det är rätt datum för vårbudget.

Fredrik Reinfeldt tror att samma politik alltid är gångbar. De som säger annorlunda har han lärt sig att kalla ”ansvarslösa” och vips så blir det bra siffror i mätningarna. Dumheterna i Rosenbad täcks upp oerhört snyggt av moderaternas medie- och pr-strategier, alltid regisserade av den beundransvärde Per Schlingmann. Kan räcka till att vinna ett val till, om nu Mats Odells kristdemokraterna får förnyat förtroende. Lycka till i Gävle.

Tomma tunnor bullrar mest

”Restaurangerna tar visst ansvar” svarade Mats Hulth igår, apropå min debattartikel från förra veckan, med anledning av alkoholutredningen. Hulth menar att hans medlemmar, svenska krogar och restauranger, ”dagligen lägger ned stor kraft just på ett ansvarsfullt arbete gällande alkoholhanteringen”. Man kan fråga sig om Hulth varit på krogen någon gång under de senaste 20 åren, och om han varit det, hur blind han är.

Man ska inte dra alla över en kam, och givetvis finns det i SHR många medlemmar som bedriver seriös verksamhet, med bra och innovativ mat, kul partaj och möjighet till många trevliga möten. Men det finns också många medlemmar som ägnar sig åt systematisk överservering och bristande ålderskontroll. Stickprovskontroller och arrangerade situationer i regi av polis och länsstyrelser har gång efter annan pekat på just detta, men för att förstå hur det ligger till är det ofta tyvärr bara att ge sig ut på en barrunda i storstädernas innerstäder, eller längs småstädernas traditionella krogstråk.

Mats Hulth vill ge sken av att restauranger och krogar borgar för ansvarstagande. Det är bara sant om ägare och arbetsgivare tar ansvar för att utbilda sin personal och etablera en norm om att det är viktigare att hindra folk från att supa skallen i bitar än att sälja mer sprit. Mats Hulth är sannolikt bittert medveten om att många av hans medlemmar inte är intresserade av att ta det ansvaret. Så länge det förhåller sig så blir det han säger mest bullrande retorik från tomma tunnor.