Jag försöker förstå rubriken ”Rädda värnplikten!”, vilken pryder ett pressmeddelande från vänsterpartiet som skickades ut i eftermiddags, som reaktion på regeringens nattmanglade försvarspolitik. Regeringen ser det som en nödvändighet att för att den nya organisationen avskaffa värnplikten, och istället ha stående bataljoner och kontrakterade soldater. Vänsterpartiet är helt uppenbart av en annan åsikt.
Men varför? Vad menas? Frågan är förstås oerhört komplex, men symbolvärdet i just värnplikten är ändå värt att diskutera (tycker i alla fall vänsterpartiet), så jag ska ge mig på ett försök. Varför är värnplikt vänsterpolitik? Vänsterpartiet presenterar följande argument:
- Värnplikt är en tradition
- Hemvärnet försvagas
- 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO
Socialdemokraterna är inte heller glada, och presenterar följande argument under rubriken Regeringen bryter svensk försvarstratidion:
- Värnplikt är en tradition
- 22 000 anställda/kontrakterade soldater är ett steg närmare NATO
- Utan värnplikt finns det ingen folklig förankring av försvaret
Traditioner är ju fint, men när de är så urholkade och parodiska i sig själva som värnplikten, känner jag inte att det argumentet säger mig så mycket. Att en ny försvarspolitik tar oss närmare NATO är både möjligt och (med sittande regering) troligt, men att det finns ett samband med huruvida vi har värnplikt eller inte känns tveksamt. Hemvärnets framtid, roll och nytta känns svår att bedöma utifrån pressmeddelande-krig, men jag kan inte tänka mig att frivilligkårer skulle vara beroende av att unga män (och kvinnor?) tvingas göra värnplikt?
NATO-motsånd är förstås en vänsterposition, men vår ”alliansfrihet” har väl försvarats av politisk vilja, inte av att massa unga män årligen skickas till Näsby Park för att mönstra, och sedan till Boden för att lära sig morsekod? Om det nu inte finns ett samband mellan värnplikt och vem man röstar på (någon som vet?).
Kvar finns den folkliga förankringen. Åtta socialdemokrater skrev i en motion i höstas apropå folklig förankring att
Försvarsmaktens anställda ska representera hela samhällets sammansättning vad gäller kön, etnicitet och sexuell läggning. Så är inte fallet i dag. På orter utan förband är det i dag mycket få som gör värnplikten. De minskade värnpliktskullarna innebär att färre får insyn i Försvarsmakten och att förståelsen för dess uppgift riskerar att minska i samhället.
Det är alltså viktigt att försvaret representerar hela samhället. Känns vänster. Men i en sådan ambition finns ju en inneboende mycket stor risk för att det där tvärsnittet inte kan eller vill lära sig skjuta med pansarskott, vilket motionsförfattarna själva påpekar. För att få en representation måste rimligtvis alla i mönstringsålder kartläggas och väljas ut. Jag vet inte, men det känns kanske inte jättevänster att konstatera ”Okej, vi behöver öka kvoterna av nigerianskättade, synskadade och transvestiter. Vi lottar från listan och ringer in dem!” Visst, raljant, men hur ska det gå till då?
För övrigt: Dagens Konflikt twittrade mig och menade att ”den demokrati vi ändå har blir så mycket tryggare backat av ett folkförsvar”. Jag vet inte, men jag känner inte att min misslyckade mönstring har gjort mig mindre benägen att försvara våra grundlagar, och jag tror inte heller att min pappa just på grund av utförd värnplikt är mer benägen. Vad menas?