Archive for februari, 2009

Soffan vinner

28 februari 2009

DN publicerar idag den senaste opinionsundersökningen från Synovate. Som vanligt när det borgerliga blocket knappar in ritar DN en härligt blaffig graf med bilder på en ledsen opposition och en överglad Maud Olofsson. Det är givetvis DN:s fulla rätt att göra detta, men det börjar kännas lite töntigt nu. Eller liksom, lägg opinionsjournalistiken på ledarsidan, där blir den bättre och roligare att läsa.

Dock, det finns i rapporteringen en mycket intressant kommentar från Synovates Nicklas Källebring, som ger sig på ett ärligt försök att tolka siffrorna:

En hel del väljare som tidigare röstat på något av de rödgröna partierna har nu också lagt sig på sofflocket och vill inte ta ställning mellan partierna. Andelen soffliggare är nu utjämnad mellan blocken.

Ergo, många av de som i ilska över den nya regeringens systematiska nedmontering av social trygghet gav oppositionen ett opinionsövertag på 19%, genom att tydligt deklarera sitt stöd för ett av de tre partierna, har efter det senaste halvårets sopiga hantering av oppositionsrollen från partiernas sida, åter lagt sig på soffan. Det betyder inte att de ger sitt stöd till det borgerliga blocket.

De rödgröna har med andra ord bollen i handen. Vi kan innerligt hoppas att den för mandatperioden rekordstora andelen osäkra väljare (drygt 20%) inte kastar in socialdemokraterna i en tävling om att muta medelklassen vänsterut. Så länge moderaterna sitter vid rodret i regeringen är det nämligen ett projekt dömt att misslyckas. De rödgröna har dock all möjlighet att vinna tillbaka sina väljare från soffan om man slutar bråka, och presenterar ideologiska svar på vart man vill med landet. Om man kommer loss i arbetsgrupperna kan det bli riktigt roligt.

Annonser

Plasten i Stilla Havet

27 februari 2009

Enligt en artikel i the Economist finns det i vissa delar av Stilla Havet 112 gånger mer plast än plankton. Det är en bisarr siffra. På Aftonbladet.se kan man se ett klipp där man kan se vad som händer när plast till slut luckras upp i vattnet – en inte så gosig soppa. Kartor över vart soppan finns, och vart de Västra och Östra Skräpbergen flyter, publicerades för ett par veckor sedan av the Independent. Soppan sträcker sig över 500 nautiska mil, och skräpbergen väger ungefär 100 miljoner ton.

Vi har kunnat läsa en del om Stilla Havets plastsopor i svenska medier på sistone, men det har skapat förvånansvärt lite debatt. Expressen skrev för ett par veckor sedan, DN rapporterade i somras, men de politiska kommentarerna uteblir. Still Havet må ligga på andra sidan jorden, men något mer skamligt bevis för människans ständigt pågående våldtäkt på planeten vi befolkar, har jag svårt att tänka mig. Min gissning är snarare att man inte riktigt vet vad man ska säga. ”Det är ju inte vårt skräp”, försvarar man sig med, inför sitt samvete.

Jag tror att vi kan göra Stilla Havets plastgröt till vårt problem, och jag tycker att vi borde göra det. Om nu regeringen är så måna om att fokusera kring klimatfrågorna under ordförandeskapet, varför inte bjuda in till en internationell högnivåkonferens kring plasten i Stilla Havet? Östersjön är inte världens enda hav.

Var är (s)petsen?

27 februari 2009

Senare idag väljer den socialdemokratiska partistyrelsen Ibrahim Baylan till ny partisekreterare. Tillförordnad så länge, men att det blir någon annan som väljs av socialdemokraternas kongress i höst är inte troligt. Därmed är en lång diskussion där det spekulerats om allt från Urban Ahlin till Håkan Juholt, som utsågs till tillförordnad i november 2008, men alltså inte får jobbet (oklart varför). Socialdemokratins ständiga inte-så-mörka dark horse Margot Wallström har många önskat tillbaka till vilken post som helst, men nej, inte den här gången heller.

Frågan är då om Baylan är ett bra val. Hans offentliga gärning som skolminister är det få som minns med särskild skärpa. Jag minns den mest som ett misslyckande i att ge svar på folkpartiets straff och sorterings-skola (en politik socialdemokraterna nu går med på). Och med tanke på hur lång tid det tagit för Mona Sahlin att välja sin högra hand känns det kanske inte som om Baylan är ett förstahandsval, eller ens andrahandsval. (Jonas Morian bloggade om att så troligtvis är fallet i onsdags.)

Socialdemokraterna behöver en partisekreterare som kan mäta sig med Per Schlingmann, om man menar allvar med att vinna nästa val. En person som kan leda partiets valarbete och samtidigt styra partiets ansikte utåt. Att politik handlar mer om kommunikation än många socialdemokrater vill erkänna, visade Schlingmann oss i valrörelsen 2006, i vilken han sensationellt ledde moderaterna till att vara det parti väljarna hade störst förtroende för när det gäller jobbpolitik (även om det nu verkar ha svängt), och därmed valvinst.

I Dagens Arena frågar sig Håkan A Bengtsson om det alls finns en ”socialdemokratisk intellektuell beredskap att analysera och på ett djupare plan förhålla sig kritisk till det kapitalistiska systemet”. Jag tror att det finns. Inom socialdemokraterna finns många skarpa hjärnor, både visionärer och strateger. Av någon anledning verkar de just nu inte jobba särskilt nära Mona Sahlin.

Coacher för miljoner eller miljarder?

26 februari 2009

Ibland blir det så fel. Läser i ett reportage i Dagens Arbete att ett gäng grafiker som blivit arbetslösa efter en konkurs har fått praktikplats genom en AMS-åtgärd. Låter ju bra, tills jag läser vidare och inser att det nya företaget köpt konkursbolagets inventarier, och producerar samma varor. Efter ett halvt livs anställning har folk nu blivit praktikanter, till och med sista april. Praktiklönen motsvarar a-kassa.

Denna något kreativa men helt orimliga lösning på ett lokalt arbetslöshetsproblem är dock ingenting i jämförelse med regeringens 2,9 miljarder-satsning på statliga jobbcoacher. Coacherna ska jobba ett par tre månader, och man kan stilla fråga sig vilka jobb de ska coacha in folk på, och om det inte fanns något annat vi kunde lägga pengarna på. Socialdemokraterna å sin sida ville i höstas också satsa på jobbcoacher. Dock bara till en kostnad på 100 miljoner. Regeringen och oppositionen har uppenbart helt olika tilltro till hur många jobb arbetsmarknaden kommer trolla fram, som arbetslösa kan coachas till, inom en nära framtid. Och då har regeringen ändå sagt att det blir två skitår.

Noterar för övrigt med glädje att Arbetarens ledarskribent Rebecka Bohlin inte vill rädda Saab, utan föreslår att företaget istället köps av Vattenfall, och börjar bygga vindkraft. Ännu mer inspirerande är att det tydligen dessutom är praktiskt genomförbart, om än inte helt lätt. Politiker med visioner, please stand up.

Kärnkraftsamtalshaveri

26 februari 2009

De rödgröna meddelar i ett gemensamt pressmeddelande att de fått ett bud från regeringen: Antingen måste de gå med på mer kärnkraft, eller avsluta överläggningarna om energipolitiken. Att mötas i samförstånd visade sig mest vara spel för gallerierna (om nu någon trodde något annat). DN.se skriver att Maud Olofsson menar att det inte är meningsfullt att fortsätta samtalen. Frågan är bara vem som ska få skulden för att man inte kommer överens.

Spontant känns det som att de som sätter reglerna har mest ansvar. ”Klart att det vore kul med ett kärnkraftsval”, tänker man. Men det känns sjukt oansvarigt av regeringen att driva genom så stora förändringar inom ett så stort politikområde, med en så liten majoritet. Förlorar man nästa val kommer ju De rödgröna bara riva upp beslutet, om inte annat för att jävlas.

Vi förtjänar bättre partiledare än såhär. Tillbaks till bordet.

Kulturrådet räddar oss från borgerlig miss

26 februari 2009

Mitt i förvirringen kring konstfackskonst och kulturutredning kommer ett riktigt vettigt kulturpolitiskt beslut: Unga Klara ska bli en egen institution, i alla fall om Kulturrådet, som utrett frågan, får som man vill. (Senaste budet, från december 2008, var att Unga Klara ska slås samman med Stadsteaterns verksamhet i Skärholmen.) Det är en seger för Suzanne Osten, konstnärlig ledare sedan Unga Klara grundades 1975, som för snart ett år sedan frågade sig om Stockholms kulturborgarråd anser att Stockholm har råd med kultur.

Unga Klara är en av de viktigaste kuggarna i utvecklingen av svensk teater. Ensemblen kanske inte kommer på alla bra idéer själva, men de utvecklar det som är edge och placerar det i en professionell ram. Begreppet plantskola är uttjatat, men många går från Unga Klara till stordåd. Det är värt mycket, men inte vidare kommersiellt potent, alla gånger. Samtidigt har man modet att lägga kraft på och utveckla barnteater, den svåraste scenkonstform jag kan tänka mig.

Det är ett mysterium att Stockholm stad inte sett det som Kulturrådet identifierat på mycket kort tid, att Unga Klara är duktiga, viktiga och värda att få fortsätta som ensemble. Unga Klara och Suzanne Osten har en stark ställning inte bara inom svensk teater, utan också internationellt. Men det är klart, med en borgerlig kulturpolitik där besökssiffror är det enda kvittot på kvalité, och kommersiell potens ges ett egenvärde, blir det lätt såhär. Bra saker läggs ner. Därför känns det skönt att kulturutredningen föreslår att Kulturrådet även i framtiden har en central funktion inom svensk kulturpolitik.

Vårdval Rinkeby

25 februari 2009

Om man ska tro socialdemokraterna i Stockholms län har Filippa Reinfeldts älsklingsreform Vårdval Stockholm lett till att vårdcentralerna i utsatta områden förlorat i snitt fem anställda. DN.se använder exemplet Rinkeby:

Där har intäkterna minskat med 32 procent, trots att patienterna är lika många som tidigare. Personalstyrkan har halverats och arbetsbelastningen bedöms ha ökat med 43 procent.

Ska bli intressant att se vad moderaterna i Stockholm län svarar. Min gissning är att de kommer komma fram till tvärtom, för bara ett par dagar sedan klappade man exempelvis sig själv för bröstet apropå kortare vårdköer. Med andra ord får vi helt enkelt välja vem vi vill lyssna och tro på, eller presentera egen forskning. Som vanligt handlar sjukvårdsdebatten om allt annat än hur vi kan förebygga att göra människor mindre sjuka. När kommer den rapporten?

Miljöpartiet loves Saab

25 februari 2009

Nu går även mijöpartiet ut och säger att jobben på Saab måste räddas för skattebetalarnas skull. Det är kanske inte så viktigt i sak egentligen, mer komiskt kanske. Det intressanta är att miljöpartiet verkar mena allvar med att man (på gott och ont) vill lära sig mer om storskalig arbetsmarknadspolitik. Möte på LO, tätare samtal på Bommersvik, fler vänskapsband mellan mijöpartister och socialdemokrater. Så beter sig ett parti som vill ha makt. Det är bra.

Liberalernas skam

25 februari 2009

Igår gick Alliansen ut med ett pressmeddelande, i vilket man förklarar sig ”enig om hantering av inseminationsfrågan”. Lustigt då att man är så djupt oenig. I riksdagen vill i princip alla partier utom kristdemokraterna erkänna ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning. Riksdagsledamöter från Alliansen menar å sin sida att beslutet att låta kristdemokraterna blockera alla andra inte alls är en förlust, utan handlar om att köpa lite mer tid. Vi andra ser det som en förlust, för det sunda förnuftet.

Hanteringen av frågan om assisterad befruktning är ännu en i raden av socialpolitiska frågor där utredningstider tillåts bli orimligt långa, där ett litet parti på den mörklila kanten i svensk politik gång efter annan får lägga veto. Alliansens partiledare har inte lyckats komma överens i sitt inre kabinett, och då händer ingenting. Att en överväldigande riksdagsmajoritet (alltså, den där lagstiftande församlingen vars makt utgår från folket) borde spela roll i sammanhanget skiter man i.

Kristdemokraternas barnsliga motstånd i frågor där de anser sig ha en finare moral än alla vi andra är ingen nyhet. Vi har i årtionden vetat vad de tycker. Det är därför det var så sorligt att se frihetsivrare, rättskämpar och människor som tror på individens autonomi från statens dumheter gå man ur huse och rösta på Alliansen 2006. Varje röst på Alliansen är nämligen en röst på kristdemokraterna, ett konservativt parti som prioriterar arbetet med att förvägra vissa människor rättigheter, beroende av vilka de väljer att leva eller inte leva med, och hur de vill bilda familj. För alla liberaler är det en pinsamhet som inte kan förklaras, ursäktas eller på annat sätt göras rimlig.

Den omöjlige Pär Nuder

23 februari 2009

Pär Nuder, hatad av många, lämnar riksdagen. Något som måste sägas vara väntat. Från att vara Sveriges mäktigaste man (vem tror ni styrde Sverige när Göran Persson letade hus på Hemnet?) till bänknötare på gubbhyllan, klart karln tröttnade. Tänker att Nuder är rätt bitter. Han vet att han är smartare än Mona Sahlin, han har en tydligare bild av vad Sverige behöver göra, och han är nog övertygad om att han skulle bli en bättre statsminister.

Innan valet 2006 var det rätt få som delade den uppfattningen. Under 2008, i takt med partiorganisatoriska fiaskon och bristande ledarskap ropade folk på ångervecka, men mellan skål och vägg var det kanske inte just Göran Persson man ville ha tillbaka till socialdemokraternas maktcentrum, utan arkitekten bakom, Pär Nuder. Att offentligt tycka om Nuder har dock länge varit en omöjlighet, vilket gjort det mycket svårt för Nuder att hitta stöd i partiet.

Pär Nuder har gjort misstaget att tro att det bara är ens idéer och intellekt som spelar roll i politiken. Att vara politiker handlar också om att tycka om att synas och göra saker för att bli omtyckt, av kollegor och av offentligheten. Pär Nuder som vallokomotiv är för många en skrattretande tanke. Själv tänker jag tillbaka till budgetdebatten i oktober 2006. Nuder som vi aldrig hade sett honom, och aldrig skulle få se igen:

En heltidsarbetande undersköterska tjänar med tillägg av OB-ersättning ca 20 000 kr i månaden. Efter 300 dagars arbetslöshet kommer hon att ha en a-kassa om 13 000 kr i månaden. Enligt reglerna måste hon vara beredd att ta ett anvisat arbete med en lön som ligger 10 % under a-kassan, det vill säga 11 700 kr före skatt. Annars riskerar hon att bli avstängd från a-kassan. Hennes nya lön kommer med andra ord att vara drygt hälften så hög som den lön hon hade innan hon blev arbetslös. ”Hälften kvar” har fått en ny innebörd i Anders Borgs Sverige.

Här sluts cirkeln efter en minst sagt turbulent vecka med regeringen Reinfeldt. Barnflickorna i Djursholm och Täby ska bli fler. De ska ha låg lön. Samtidigt ska de som köper deras tjänster få sänkt inkomstskatt, sänkt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt. De rika blir rikare, och de fattiga blir fattigare.
Nyliberalismen försvinner inte med Borelius och Stegö Chilò. Den finns kvar i politiken.