Testblogg

Provar lite moln. Den här bloggen har fortfarande paus, jag har ju ett jobb där jag får blogga hela tiden.

How I met Maria Ferm

[Mitt bidrag till bloggtjofaret där jag och 23 andra personer grattar Maria Ferm på födelsedagen genom att berätta hur vi träffades.]

How I met Maria Ferm

Jag har ingen aning om när eller hur jag träffade Maria Ferm. Kanske i Almedalen 2008. Kanske på mBargo i vintras. Kanske en av alla de där luncherna i höstas i kvarteren kring riksdagen. Ingen aning. Men plötsligt satt vi där, i hennes och Evis’ kök, med utsikt över kyrkan och de små mesarna som åt vintermat i fönstret och åt rostade mackor och drack kaffe och pratade om pizza. Jag invirad i en stor halsduk, Maria med guldsmink (typ samma nyans som det jag ofta grävt ur en dosa Versace  jag köpte i tvåan på gymnasiet och inte slängde forrän jag flyttade till Brooklyn i mars).

Jag tror att vi förutom pizza pratade om att jag var ledsen, om den politiska oppositionen, om Evis, om badrum, om riksdagens årliga innebandycup. Jag minns inte. Det är rätt mycket jag inte kommer ihåg. Men jag kommer aldrig glömma min födelsedag på mBargo. Hyfsat mycket folk, alla på bra humör, jag har precis fått veta att jag skulle flytta hit. Stämning liksom. In dundrar Maria med halva pirateliten. Typiskt henne. Typiskt helt sjukt komiskt. Värsta fint. Jag fick en fin present men jag kommer inte ihåg vad det var. Men det var fina samtal, hela vintern. Sen flyttade jag.

Det är mycket sagt mellan två, tre, fyra, flera par ögon som jag inte ser ett stort värde i att föra vidare, men i ett samtal om sex formulerade Maria följande visdomsord

Världen är liten, eller rättare sagt världen är segregerad

Och så är det ju. Jag saknar dig Maria, gör som alla andra; kom hit och hälsa på. Du vinner ändå vinna valet. Happy birthday.

Miljöpartiet i solidaritet med vemdå?

Miljöpartiet posar på sin webbplats, på förstasidan, med att man för en politik i solidaritet med djuren. Wow, tänker man, vad handlar det här om? Måste klicka. Poserandet fortsätter:

Den gröna politiken utgår från en grön vision om ett radikalt annorlunda samhälle än dagens. Det handlar om ett samhälle som är ekologiskt hållbart, inte bara här i Sverige utan i hela världen. Det handlar om ett mer demokratiskt samhälle där vi inte utnyttjar djuren.

Den enda logiska slutsatsen av ovanstående resonemang måste ju vara att miljöpartiet inte vill att vi mördar och äter djur. Ärligt, jag kan verkligen inte tolka det på något annat sätt. Bestämmer mig för att använda webbplatsens sökfunktion för att läsa mer. Söker på ”djurrätt”.

WTF?

Sökningen ger en (1) träff. Den handlar inte om kött. Miljöpartister out there, please explain.

Viktiga(s)t i valet?

Såg att Marita Ulvskog twittrade (kring midnatt svensk tid)

är nöjd med att vi krossade m-strategin att de skulle bli största parti. Och att sverigedemokraterna inte kom in. Två viktigaste målen!

Som om det är socialdemokraternas, eller Ulvskogs, förtjänst att moderaterna gjorde ett dåligt val, eller att sverigedemokraterna inte gjorde ett succéval. Inför riksdagsvalet kanske det skulle vara på sin plats att ha som de två viktigaste målen att öka antalet mandat för det egna partiet, och för blocket man ingår i som helhet. Men jag vet inte, det är bara en idé sådär.

Förnya eller dö, igen

Okej, det är valet till EU-parlamentet och därför ska vi ta allting med ett stort mått salt. Det är inte samma väljare, i stort inte samma sakfrågor, det är försommar (tror jag?) och inte brittsommar, men: Lars Ohly, och de strateger i den omedelbara kretsen omkring honom, måste ta katastrofvalet på allvar, om inte även riksdagsvalet 2010 ska bli ett fiasko.

Vänsterpartisterna ursäktar sig just nu med att de egentligen har massor av väljare, men att de inte lyckades mobilisera dem. Bullshit. Man har de väljare man förtjänar. Det förstod Fredrik Reinfeldt i god tid, och nu får han vara ordförande för Unionen som belöning. Att som vänsterpartiet skylla på väljarna för sina egna förluster är symptomatiskt för ett parti med dåligt självförtroende och få svar.

Lösningen ligger i att förnya sin politik och mobilisera nya väljare, inte lita till spökröster från ”förorten”. Alla som tror att det kommer hända räcker upp en hand.

Politik i Sverige roligt igen

Tittar på partiledardebatt i SVT Play och slås av att alla är rätt duktiga, utom Göran Hägglund. Fart och fläkt, bra argument, lagom nivå av spelad indignation, ett par skämt. Kul! Synd att debatten inte handlar om EU (faktiskt verkligt obegripligt), men jefvlar, valrörelse om ett år känns plötsligt spännande.

Sponsra mig och CHAMP i AIDS Walk NYC!

Som jag tidigare berättat befinner jag mig i New York för jobb sedan dryga sex veckor. USA är, som bekant, ett land med starka kontraster, inte minst när det gäller välfärd. En grupp som i USA både historiskt och idag möter motstånd, inom systemen och i samhället, är personer som lever med hiv eller aids. Lyckligtvis finns en hel del politisk aktivism kring frågan, och en av de absoluta höjdpunkterna är den årliga AIDS Walk NYC, som går av stapeln nu på söndag, den 17 maj.

AIDS Walk funkar som så att man bestämmer sig för att gå i ett slags demonstrerande karnevalståg, med ett ”Team”, och sen ber man sina vänner och bekanta som inte kan gå själva om ”sponsring” för att man går, pengarna går sedan till den organisation man representerar med sitt Team. Hemma i Sverige hade jag protesterat högljutt mot formerna, men i ett land där välfärd är privatfinansierad får man ta seden dit man kommer.

Jag går med Team CHAMP, en organisation ni kan läsa mer om här.

Mitt mål är att skrapa ihop 1000 dollar. Just nu är det 350 dollar donerat. Med andra ord är det mycket kvar. Många av er har fortfarande jobb, och dollarn är billig, så jag tänker, skamlöst, helt enkelt uppmana er att logga in på hemsidan där man donerar, och hiva fram era plastkort! Det skulle betyda mycket.

Funkar inte länken kan ni gå in på http://www.aidswalk.net/newyork/ och klicka på ”sponsor a walker”! Ni som sitter på arbetsplatser med bra betalda kollegor, bjud gärna in dem till att också bidra.

Skräpblogging är (just nu) roligare

Det är, som återvändande läsare märkt, lägre tempo här än brukligt. Mest handlar det om att jag inte gitter att skriva samma saker om De rödgröna som i höstas eller förra våren, och att det annars inte verkar hända sa värst mycket i Sverige. Längtar till EU-valrorelsen, hoppas den kommer finnas på Internetz.

Bloggande har jag dock inte slutat med, tvärtom känns det roligare än någonsin att skriva pa everydaytrash.com, en blogg om skräp i alla dess former. Sjukt bra om jag får säga det själv. Jag och bloggens grundare Leila Darabi hänger dessutom ofta på Twitter (vi heter everydaytrash), och uppmanar andra att hashtagga #trash. Den som håller på med sån’t kan gå med i vår fanclub på Facebook.

Utvärdering

Den ekonomiska krisen slår hart mot många New York-bor. Kvarterskrogar stänger, folk flyttar från stan, den avslappnat ironiska cynismen som annars präglar staden är utbytt mot en sorts odentifierbar värk. Samtidigt gäller det att trampa på, verkar det allmäna mottot vara. Just nu gillar folk att fnysa åt den sjukt overdrivna grisflunsan.

Annars pratar alla om att det är Obamas 100:e dag som president idag, och att han håller ett imponerande reformtempo, men att han bara är människa och därfor inte kan trolla bort krisen. Mindre respekt har man för talmannen i Representanthuset, Nancy Pelosi, som ju är andrereserv till presidentposten och därfor särskilt informerad om rikets angelägenheter. Under Bush Jr.-regimen kritiserade Demokraterna gärna sittande president for grova overgrepp i säkerhetens namn, samtidigt lär Pelosi ju känt till bra mycket obehagliga detaljer, och passivt gett sitt stöd.

Över huvud taget pratas det väldigt lite om Demokraterna, all analys som inte handlar specifikt om Obama, diskuterar framtiden för Republikanerna, ett förlorarparti i ideologiska spillror, som igår råkade ut för ännu ett bakslag, när Arlen Specter, gammal i gamet-senator, bytte parti. De flesta verkar överens om att när de mer moderata företrädarna inte känner sig bekväma, har partiet inget att göra i amerikansk politik. Vi får se om de har rätt.

Cykelkulturer

Ett slående inslag i Brooklyn är cyklarna. Från min utsiktsplats brandstegen, när jag blickar ut över 5th Avenue, kan jag då och då se cyklister, företrädesvis unga människor, komma åkande i klungor om 4-20 personer på BMX-cyklar. Kryssandes mellan bilister, ofta mot trafiken, i någon sorts urban anarki. Ensamma cyklister finns också, dock oftast på en fixed gear. ”Fixed gear” kan sägas vara ett samlingsnamn för cyklar på vilka man inte kan åka på frihjul (med andra ord – trampa!) och som saknar allt onödigt (stänkskärmar, lampor, bromsar). (Läs mer om fixed gear på wikpedia.)

Fixed gear börjar så sakteliga få urban cred även i Stockholm vad jag förstår. Hippt, minimalistiskt och livsfarligt. Varför inte? Annars är cykelkulturen i Sverige en rätt sömning historia känns det som, den präglas liksom inte av aktioner där cyklister åker i hundratal i rusningstrafiken för att lyfta fram alternativen. Däremot finns det tydligen ambitioner att göra cyklisterna mer konservativa, kolla in Vi som aldrig sa Sexist för analys av det senaste inom cykelmodet.